Idag har jag varit omgiven av strålande människor. Ända sedan Pelle försiktigt knackade på Alex dörr vid sju på morgonen har varenda ansikte jag mött strålat som om det vore den vackraste dagen på jorden. Har jag missat någonting? Jag åt frukost vid ett köksbord som var omgett av idel leende människor och detta trots att osten var både smulig och torr. Solen lyste in genom fönstret och blommorna i vaserna stod stolt och med klarare färger än vad jag mindes sedan kvällen innan. Anna trippade runt i köket och skrattade medan Pelle leende kammade Max hår och Max åt för ovanlighetens skull rätt snabbt och utan protester upp sina havreringar och jordgubbsfil. Alex såg lika förvånad ut som jag - vad är det med den här fredagen?
Vi hoppade in i bilen och Pelle sjöng med i Rix fm- låtarna samtidigt som han förde oss till Vänersborgs högskola. Där mötte vi än mer strålande människor. Anna gick före och omfamnade och utropade namnet på varenda människa vi mötte och de kramade tillbaka och stod sedan och log och fnittrade i sina fina klänningar och några stycken med blommor i händerna. Stämningen i korridorerna var raka motsatsen mot vad de varit för lite mindre än ett år sedan då jag infunnit mig för att göra högskoleprovet. Nu var den harmonisk och lättsam, ingen av den prestationsångest man då knappt kunnat andats i. Och detta till trots att alla kvinnor i blommiga klänningar skulle ha sitt slutliga stora test. Upp på podiet framför åhörarna och försvara sin uppsats. You can do it. Men stämningen smittade av sig. Snart stod även Alex och jag och skrattade och strålade så gott vi kunde. Och blommorna jag gav till Anna efter hennes lyckade prov var så rosa och fina att dagen verkade bli en utav de där perfekta dagarna man alltför sällan upplever. Sen cyklade Alex och jag genom stan och jag tyckte det verkade som att t.o.m. de gamla tanterna och farbröderna strålade genom sin gamla rynkiga hud. De strålade på sitt eget lilla vis när de gick där böjda över sina rullatorer. Och så träffade vi Ellinor Olsson som också verkade påverkad av den fina stämningen för hon kramade mig och berättade om Idre och om flytten till Vänersborgs centrum. När jag kom hem hittade jag ett stort brev till mig i brevlådan och jag öppnade det snabbt bara för att få reda på att det hade gått bra på mitt hemvårdsprov och att jag inte skulle behöva återfinna mig på den sjukt långa läkemedelskursen igen.



Bara dagen fortsätter i samma anda har jag ingenting att frukta.

How does it feel to be on your own?

Idag cyklade jag ner till stan. Det är sommar här idag. Katterna ligger och jäser i skuggan av vår bil och jag trampade nästan på en geting. Men jag blev inte irriterad. Bara glad att tiden då man måste se upp för getingar har kommit igen. Äntligen.
Fina saker just nu: Basilikadoft, Göteborg (hur kan jag ha varit där sex gånger sen jag kom hem?), maskrosor, ljudet av cykelhjulet som snurrar, små tanter som plockar tomater i mataffären, motljus.
Just som jag cyklade upp för bron (med förvånansvärt hög hastighet) kom jag att tänka på en episod som inträffade, kan det ha varit i femman? Jag hade köpt en t-shirt i den där konstiga affären vars namn jag inte minns som sålde kläder som (om mitt minne stämmer överens med verkligheten) hade stora likheter med dagens marknadskläder. På min ljusblå faktiskt skitfula t-shirt fanns ett tryck föreställande en liten dansande klump med armar och ben och en rosett i håret. Söt tänkte nog jag och lade knappt märke till orden som var trycka undertill - Nutty tart. Första gången jag använde den var i skolan just den där dagen då den rätt underliga händelsen lockades fram. Barbro, vår långa blonda och vid vissa tillfällen rätt skrämmande klassföreståndarinna frågade mig om jag visste vad orden betydde. Jag skakade ovetandes på huvudet och såg mig omkring på mina lika undrande klasskompisar. Barbro frågade vart jag köpt t-shirten. Jag sa som det var - på den där konstiga affären som jag inte längre minns namnet på. Då fick Barbro för sig att vi allihop som var närvarande, och det måste tilläggas att vi var ett smärre antal spänningstörstande småtjejer som stod och trampade av förväntan, skulle hoppa på våra cyklar och faktiskt cykla ned till affären med en gång och ställa dem mot väggen. Jag kan bara föreställa mig hur det måste ha sett ut - kanske åtta små tjejer som fnittrade och skrek på sina cyklar nedför bron i sällskap med en sammanbiten blond lärarinna som nu jävlar tänkte skälla ut expediten för att hon kan sälja sådana t-shirtar till små värnlösa flickor som inte ännu besitter några engelska språkkunskaper att tala om. Man måste ha undrat vart vi var på väg. Men vi kom fram till vårat mål och hoppade snabbt av cyklarna och rusade in i den konstiga affären, tätt efter Barbro som gick bestämt men lugnt med sina långa ben. Ärligt talat minns jag inte mycket mer av händelsen. Hur reagerade expediten? Säkert var hon en ung tjej och minst lika säkert hade det inte varit hon som sålt just den här t-shirten till mig. Och är hon rätt person att få kritik för klädsortimentet? Vad kan hon göra för att förändra det? Kommentera det och bli arbetslös? Det är dock inte lätt att säga emot en Barbro i högform och jag kan riktigt föreställa mig hur hennes kinder långsamt färgades röda som de alltid gjorde när hon blev arg. Och det hände lagom ofta för att man inte skulle glömma hur mycket man ska passa sig för att reta upp henne. Men åter till expediten. Den stackars tjejen som måste ha blivit vettskrämd. Jag undrar om hon minns den dagen. Jag undrar om hon minns den konstiga affärens namn. Och jag undrar varför Barbro reagerade så starkt på den där t-shirten. Hade det inte räckt att hon talat om för mig vad det betydde? Hur som helst. Det var längesedan och egentligen inte en så speciell historia. Men den slog mig så plötsligt och jag såg den så klart framför mig att jag var tvungen att skriva ned den.

Har ni en fin dag i sommarvädret?