Vad hinner hända på tre månader?
Man hinner se House 12 gånger på tisdagskvällarna. Skolbarnen hinner gå från att vänta på sportlov till att vänta på sommarlov. En människa hinner blinka ungefär 1 537 920 gånger. Tre månader är en väldigt lång tid. Och en väldigt kort tid.
Förra gången jag satt här, vid mitt skrivbord, var för tre månader sedan. Jag var någon annan då. Jag är någon annan nu. Kan man bli någon annan på tre månader?
Jag ser i alla fall färgerna mycket klarare. Det var den största förändringen jag lade märke till när jag kom hem. Jag märkte det innan jag såg alla nya tavlor som mamma och pappa hängt upp. Alla nya skåp, mattor och fåtöljer de trängt in i vårat redan överfyllda hem. Först av allt upptäckte jag hur klara färgerna var. Tavlor som jag tidigare knappt lagt märke till fångade min uppmärksamhet som de aldrig gjort förut. Mitt piano hade en speciell lyster omkring sig och mitt rum som vanligtvis brukar vara som en blurrig röd grotta hade så spetsiga färger att det nästan gjorde ont i ögonen. Jag gick runt i rummet. Strök med handen över böckerna. Satte mig på sängen. Försökte smaka på ordet hemma. Vad är hemma? För tre månader sedan var det här mitt hemma. Tre månader är inte så väldigt lång tid men på tre månader hann mitt hemmabegrepp drastiskt förändras. Utan hem i tre månader. Det var jag. Från hostel till hostel. Till den nya sängen efter den andra, nya rumskompisar vart man än såg. Det blev nästan mitt hemma. Det blev mitt hemmaliv, om än inte ett solitt hem som jag kunde återkomma till. Hemma? Kan man vara hemma utan att bo någonstans? Kan man bo någonstans utan att vara hemma?
Det hinner inte hända så mycket på tre månader. Bandyhallen är fortfarande inte klar. Dawit Isaak är fortfarande fången i Eritrea. Skolklockan hörs fortfarande ända ner till mitt rum från skolan. Men ändå. På tre månader hinner man somna 89 gånger i en annan säng än den man är van vid. Man hinner dela rum med 356 olika personer. Man hinner flyga tolv gånger. Slutligen – man hinner förändras. Jag har nog inte förändrats så drastiskt som jag just nu känner. Egentligen är jag fortfarande Johanna som aldrig provar någon annan pizza än capricciosa. Jag är fortfarande Johanna som älskar att sortera mina böcker i bokhyllan. Som inte klarar sig utan choklad. Som saknar Joakim. Som fortfarande hatar att gnugga torra handdukar mot varandra. Men är det allt? Kan jag ha förändrats ändå?
Jag har hunnit inse att världen inte är så stor som man lätt kan tro. Jag har varit längre bort än kriget i Irak. Jag har varit längre bort än den nya ”2glasmjölkomdagen”principen i Kina. Jag har varit längre bort än valkampanjen i USA. Världen är inte så jäkla stor. På 37 timmar så är man på andra sidan av jorden. Där ser man Orion upp och ner. Där är fåren 32 000 000 och människorna 4 000 000. Där rör sig glaciärerna 1 m per dag. Där simmar delfinerna längs båtarna i Milford Sound.
Tre månader. Hur långt är det? Hur mycket kan man förändras på tre månader? Hur mycket hinner hända? Efter att ha sett vad vi har sett har jag svårt att tro att jag skulle vara densamma. Trots att jag fortfarande målar naglarna med rött nagellack och fortfarande har lilla my frisyren när jag ska sova så tror jag att jag har blivit någon annan någonstans. Och kanske har Sverige också förändrats. Kanske är Vänersborg en liten pärla. Men antagligen inte. Vad jag vet är att jag har vunnit något annat än bara fotografier på den här resan. Jag har fått med mig något annat hem än koftor och sjalar. Ett nytt jag. En liten gnutta av nyhet som bäddat in sig i bröstet. Och det kan ingenting förändra.
Man hinner se House 12 gånger på tisdagskvällarna. Skolbarnen hinner gå från att vänta på sportlov till att vänta på sommarlov. En människa hinner blinka ungefär 1 537 920 gånger. Tre månader är en väldigt lång tid. Och en väldigt kort tid.
Förra gången jag satt här, vid mitt skrivbord, var för tre månader sedan. Jag var någon annan då. Jag är någon annan nu. Kan man bli någon annan på tre månader?
Jag ser i alla fall färgerna mycket klarare. Det var den största förändringen jag lade märke till när jag kom hem. Jag märkte det innan jag såg alla nya tavlor som mamma och pappa hängt upp. Alla nya skåp, mattor och fåtöljer de trängt in i vårat redan överfyllda hem. Först av allt upptäckte jag hur klara färgerna var. Tavlor som jag tidigare knappt lagt märke till fångade min uppmärksamhet som de aldrig gjort förut. Mitt piano hade en speciell lyster omkring sig och mitt rum som vanligtvis brukar vara som en blurrig röd grotta hade så spetsiga färger att det nästan gjorde ont i ögonen. Jag gick runt i rummet. Strök med handen över böckerna. Satte mig på sängen. Försökte smaka på ordet hemma. Vad är hemma? För tre månader sedan var det här mitt hemma. Tre månader är inte så väldigt lång tid men på tre månader hann mitt hemmabegrepp drastiskt förändras. Utan hem i tre månader. Det var jag. Från hostel till hostel. Till den nya sängen efter den andra, nya rumskompisar vart man än såg. Det blev nästan mitt hemma. Det blev mitt hemmaliv, om än inte ett solitt hem som jag kunde återkomma till. Hemma? Kan man vara hemma utan att bo någonstans? Kan man bo någonstans utan att vara hemma?
Det hinner inte hända så mycket på tre månader. Bandyhallen är fortfarande inte klar. Dawit Isaak är fortfarande fången i Eritrea. Skolklockan hörs fortfarande ända ner till mitt rum från skolan. Men ändå. På tre månader hinner man somna 89 gånger i en annan säng än den man är van vid. Man hinner dela rum med 356 olika personer. Man hinner flyga tolv gånger. Slutligen – man hinner förändras. Jag har nog inte förändrats så drastiskt som jag just nu känner. Egentligen är jag fortfarande Johanna som aldrig provar någon annan pizza än capricciosa. Jag är fortfarande Johanna som älskar att sortera mina böcker i bokhyllan. Som inte klarar sig utan choklad. Som saknar Joakim. Som fortfarande hatar att gnugga torra handdukar mot varandra. Men är det allt? Kan jag ha förändrats ändå?
Jag har hunnit inse att världen inte är så stor som man lätt kan tro. Jag har varit längre bort än kriget i Irak. Jag har varit längre bort än den nya ”2glasmjölkomdagen”principen i Kina. Jag har varit längre bort än valkampanjen i USA. Världen är inte så jäkla stor. På 37 timmar så är man på andra sidan av jorden. Där ser man Orion upp och ner. Där är fåren 32 000 000 och människorna 4 000 000. Där rör sig glaciärerna 1 m per dag. Där simmar delfinerna längs båtarna i Milford Sound.
Tre månader. Hur långt är det? Hur mycket kan man förändras på tre månader? Hur mycket hinner hända? Efter att ha sett vad vi har sett har jag svårt att tro att jag skulle vara densamma. Trots att jag fortfarande målar naglarna med rött nagellack och fortfarande har lilla my frisyren när jag ska sova så tror jag att jag har blivit någon annan någonstans. Och kanske har Sverige också förändrats. Kanske är Vänersborg en liten pärla. Men antagligen inte. Vad jag vet är att jag har vunnit något annat än bara fotografier på den här resan. Jag har fått med mig något annat hem än koftor och sjalar. Ett nytt jag. En liten gnutta av nyhet som bäddat in sig i bröstet. Och det kan ingenting förändra.
