Idag har jag:

• Ätit nicke nyfikenbröd och lyssnat på Jack Johnson
• Lånat fem skivor på biblioteket
• Väntat när alex lånade tre skivor på biblioteket
• Vaccinerat mig
• Sytt in en kjol
• Pratat med pappa på telefon
• Pratat med mamma på telefon
• Pratat med pappa igen och blivit irriterad
• Ätit rester från alex trerättersmiddag
• Sett två avsnitt av sex and the city
• Provpackat mina ryggsäckar
• Funderat på hur jorden kommer gå under
• Skrivit upp vilka år jorden skulle kunna kollidera med en meteor
• Kastat ett par strumpor
• Sett på ett avsnitt till av sex and the city
• Funderat på om jag ska sno ett diadem på Lindex någon dag
• Lyssnat på Johans önskan om att få vara med i spexgruppen
• Blivit irriterad igen
• Hoppats att det ska börja regna

live and let die

Idag är det måndag. Hör och häpna - en solig måndag i Vänersborg. Klockan är 12:59. Nu är det lunch på Riksbyggen. Jag har tagit en sympatilunch från strykningen och dammsugningen och satte mig ned med datorn i knäet i soffan och loggade in på mailen. Tidigare hade jag fått ett mail från bilddagboken. De hade ursäktat sig och talat om att bilddagboken blivit utsatt för hackers som roffat åt sig lösenord och mailadresser för samtliga användare och hade därför bett mig att omgående byta lösenord på mailen. Jag gjorde det med en gång. Och raderade min bilddagboksanvändare. Utan vidare eftertanke. Det hade bara varit en ilning av impuls som jag inte haft ork att motstå. Jag var f.ö. en lam användare av bilddagboken. Så det var nog rätt beslut.

Jag är en relativt flitig användare av datorn men skulle ändå inte vilja påstå att jag är medlem i så många communitys. Ordet hacker är alltså sällan förekommande i min värld. Varje gång jag hör det och än mer säger det så känner jag mig som en biroll i någon amerikansk CIA - film där viktig information spridits just på grund av en skicklig hacker som brutit sig in i systemet. Detta tvingar CIA att skicka en hemlig spion till Ryssland där han sin tu måste ha en oförståelig dialog med någon annan hemlig snubbe över en lunch som de inte ens tittar åt. Så mer eller mindre så väntar jag mig en solglasögonprydd man med en svart rock utanför min dörr när som helst som med sin spionröst ska förhöra mig just om den här hackern som tvingat mig byta lösenord. Den enda svartklädda mannen som dyker upp hos mig är dock Alex och trots sin ring och sin skinnjacka så ser han inte riktigt ut som den spion jag väntar mig.

Det är en solig måndag och jag börjar ändå förstå att jag inte alls är med i någon biotoppsfilm med Tom Cruise i huvudrollen. Jag är bara en helt vanlig människa som sitter i pyjamasbyxorna och är trött på att stryka och dammsuga och som just ändrat sitt lösenord på varenda ställe hon kan komma på. Och nu när faran faktiskt kommit över tröskeln och knackar mig på axeln (någon kan ha tillgång till min mailadress samt lösenord) så slår det mig hur välvilligt jag lämnar ut min adress med lösenord. Man behöver inte kunna mycket mer än att slå på datorn för att få tillgång till mina privata fakta och sedan bara knappa sig in i min mailbox och... eh... läsa mina mail...? Ja, jag vet att det låter löjligt. Mina mail. Jag har inte ens ett jobb och jag är mycket skeptisk till att någon alls skulle vara intresserad av att läsa mina mail. HMreklam. Brev från vänner. Orderbekräftelse från Bokus. Sådana saker. Who cares? Sanningen är att jag gör det. Jag ryser vid tanken på att någon kan ta sig in på min privata oas på internet. Det här är platsen som jag ska ha tillgång till och ingen annan och jag håller på det så hårt att inte ens Alex får reda på vilken ord som krävs för att logga in. Det kallas integritet och det släpper jag inte på så lätt. Och jag tänker hålla fast vid det trots att jag vet att ingen skulle göra sig besväret att komma in i min mailbox. Knappt ens om de satt med lösenordet i handen.

Den upplyftande solen jag gladde mig över för bara 20 minuter sedan är ett minne blott. 13:25 vilar Vänersborg under samma stålgrå täcke som vanligt. Världen är en rätt grå plats. Som det internet jag nu lärt känna. Man kan inte känna sig säker någonstans längre. Inte ens i soffan i sitt eget hem. Man vet aldrig vad som väntar bortom de där molnen som vaksamt vilar ovan hustaken.

Men å andra sidan, jag kan ju alltid låtsas att Tom Cruise är på sin väg hit och om jag har tur så kanske jag kan få bli en av de där vackra birollerna som det kryllar av i de där filmerna. Hellre det än ingenting alls.

Om vi åker i ett rymdskepp med en hastighet av 56000 km/h tar det oss 10 år innan vi når Pluto.
Det är en femtiotusendel av sträckan till vårt solsystems ände.