onsdag 25 juni 2008

Å dessa levande människor.


Den gamle gubben som jag inte får säga namnet på, han som nyss fyllde 96 år och alltid tittar på fotboll och som inte ens hör vad man säger om man skriker i hans öra och som fortfarande förklarar hur jag ska droppa i ögondroppen i ögat på honom spelade dragspel när jag kom in till honom. Den skröpplige mannen som alltid går kutryggad över rullatorn satt i sin gröna nötta sammetsfåtölj och spelade dragspel med stängda ögon. Jag stämplade in och smög fram till en stol utan att egentligen behöva smyga (fabrorn är ju döv). Där tittade jag på honom. Den tunnhårige gamla mannen som jag inte ens känner så väl att jag får säga hans namn. Mannen med väggarna fulla av tavlor hans avlidne fru målat. Mannen som klockar tiden han ska ligga på rygg efter att ha fått den lilla droppen i ögat. In i hans hem kom jag och fick höra honom spela dragspel som gamla farbröder bara spelar dragspel när de är ensamma. Med slutna ögon och en vilt stampande bräcklig liten fot. Då insåg jag hur vacker han måste ha varit en gång i tiden. Hur vacker han fortfarande är.
Han hade tårar i ögonen när han slutade. Tittade på mig. Hörde inte mina bifallsrop. Han gnuggade sig i ögonen. Lade ifrån sig dragspelet och lutade sig över den gnisslande rullatorn när han gick mot sängen. Han sa ingenting mer. Förutom när jag skulle gå. När jag stämplat ut och skrek att jag skulle gå nu. Och låsa om honom skulle jag såklart också göra. Då log han bara. Och nickade. Och sen sa han: du vet jag har spelat dragspel sedan jag var fem... Och det var det. Den fina lilla farbrodern som spelade dragspel så hans ögon tårades. Han har varit fem år en gång. Han har älskat och förlorat. Kämpat och givit upp. Och hans namn får jag inte ens nämna.