Det finns idioter. Det kommer alltid finnas idioter. Männsikor som slår de svagare, våldtar och gör allt för att påskynda att världen förvandlas till en fruktansvärd plats.Det finns så jävla mycket idioter.
Idioter som stänger ute vad som ringer i mina öron numera konstant. Varningssignalen som tjuter värre än tinnitus och varskor mig om att någonting är på väg att gå riktigt riktigt fel. Idioterna frågar "vadå?" De lata svarar "miljön".
Våra barn kommer rynka på näsorna åt oss. De kommer ställa oss mot väggen och frustrerat kräva svar på vad fan vi tänkte när vi ignorerade jordklotets reaktioner. Vi kan ju aldrig direkt påstå att vi inte förstod att det var så allvarligt, inte utan att sälla oss till den lilla skaran som faktiskt kan kallas idioter.
För det finns inte så många idioter som vi kan vilja tro. Det verkar kanske så när vi dagligen får höra om så sjukt fruktansvärda grejer som människor gör mot varandra, men sanningen är att de som begår brotten är i jämförelse med de som förfäras över dem, förvånande få. Synd kan man kanske tänka, för det är lättare att bara få kalla sig idiot och slippa allt ansvar. Men vi slipper inte undan så lätt. Vi får gå med skammen i kroppen och alla omkring vet att vi egentligen borde skärpa till oss och förändra, för är vi inte idioter så är vi lata, och det går aldrig att undkomma.
Jag köpte en bok här om dagen. Klimatsmart. Den är ganska liten, perfekt att ha med sig i väskan och perfekt att dra fram vid lämpligt tillfälle. På bussen. På lunchen. Eller bara när man har ett par minuter över. Utsidan är tilldragande. Blå, rosa, röd, gul, grön och orange. Och stora vackra bokstäver. Som en barnbok. Nästan. Innehållet gör dock förvånansvärt ont. Det räckte att jag läste förordet - jag drog häftigt efter andan som om jag fått en hård spark i magen. Varenda ord visste hur det skulle ställa sig för att slå hårt på den ömma punkten. Bröstet. Hjärtat. Sikta och ta sen i för fulla krafter och slå till. Men ändå kunde jag inte sluta läsa. Jag var fast. Kände hur ögonen vidgades och hur andhämtningen ökade. Ilskan och skammen växlade om vart annat.
Är jag idiot eller lat?
Jag kommer skaffa barn en dag. Det tror jag allt. Förhoppningsvis ett par. Jag tror också att om de kommer bli de minsta lika mig så kommer de ställa mig mot väggen så fort de kan förstå allvaret i situationen. De kommer fråga mig om jag är en idiot eller om jag bara är lat. Jag kommer önska att jag kan viska att jag är en idiot. Jag är bara en idiot, jag lovar. Men jag vet så förbannat väl att jag kommer att få känna skammen skölja igenom kroppen och att jag kommer få klämma fram det föraktansvärda ordet lat. Jag är en jävligt lat människa. Så lat att jag inte ens orkar förstå det jag läser. Jag orkar inte ens tolka att det är faktiskt inte alla andra som är problemet - det är jag. Jag, jag och åter igen jag. Och jag kommer inte ha ett enda bra svar på lager. Inte ett enda ord till mitt försvar. Hur jag har kunnat ta bilen till stan, till överby, till göteborg, när jag har vetat om att om bara trettio år, när jag är 49 år gammal, så kommer stackars människor svälta på grund av mina totalt onödiga bilutflykter? Och bara för att jag är så jävla lat. Så snuskigt lat.
Jag läser min nyinköpta bok. Sträckläser som om jag var en vecka ifrån ett stort nationellt prov i klimatkunskap. Jag förbannar mig själv för att jag inte har insett att jag sitter med miljontals människors liv i mina händer och jag bara kastar dem omkring mig som om de var små papperstussar, ett efter ett. Är det förlåtligt eller bara vidrigt?
Tyvärr, jag är ingen idiot. Jag är bara lat och för jävlig. Egoistisk och dum i huvudet. Men det är ingen ursäkt. Det är ingen ursäkt längre. Nu ska jag fan ge mina framtida barn en mamma att vara stolt över. Jag ska ge min pojkvän en flickvän med ett rent samvete. Jag ska ge mina vänner en vän som bryr sig om deras framtid. Jag ska ge Afrikas befolkning en medmänniska som försöker rädda deras liv. Men framför allt - Jag ska ge mig själv någonting att kämpa för.
En bättre värld. Något vackrare att vakna till. Hur gör du?
