Sushi

Way out west 2007

Making Vänersborg pretty

i've got no plans and too much time

Vi lovade ju varandra att uppdatera våra bloggar relativt regelbundet. Jag har inte gjort det en enda gång. Så här kommer en för tillfället alldeles lagom redogörelse för hur Vänersborg ter sig för tillfället.

Jag har nog aldrig hatälskat någonting som jag hatälskar min stad. Jag vill gråta hela tiden. Ena sekunden för att det här är den jävligaste platsen på jorden; alla har rest och kopparn stänger 23:00, andra sekunden för att den alltid gestaltat trygghet för mig; jag går över skolgården och minns hur man stapplade på styltor och ivrigt hoppade hopprep hela rasterna bara för att dagen efter det göra samma sak igen. Men det här är inte jag längre. Det här är något som var jag och som jag relativt ofrivilligt växte ur. Det känns som ett skämt när jag cyklar ner till stan och går in på biblioteket, bara för att ha något att göra. Det känns patetiskt att dra ihop ett gäng och sitta och dricka den billigaste ölen på kopparn en vanlig skitonsdag. Det känns ovant att plötsligt faktiskt ha tid att lära känna sig själv. Vad klarar jag? Vad behöver jag? Och det känns helt totalt vrickad att hata och älska som jag gör. Jag hatar Vänersborg. Jag vågar inte hata Vänersborg. Jag vacklar mellan att våga acceptera att min tid här är över och att den här stan är som gjord för mig. Det är den inte. Det finns ingenting som jag verkligen älskar här längre. Förutom sådant jag kan ta med mig när jag flyttar.

Nu när jag äntligen (?) har tid att gå omkring och strosa i centrum, tid att lusläsa ttela (vid extrem uttråkning) och tid att tjuvlyssna på Vänersborgarnas "fikapånordfeldtssamtal" så har jag insett hur mycket skit som hela tiden anordnas här. Det är bara oktober men ändå har det varit närmare 100 marknader, trollhättedagarna, fridamäss, vänersborgsdagarna o allt vad det nu heter. Det här har jag aldrig lagt märke till förut. Då har man mer bara noterat att diverse jippo anordnas, och sedan haft fullt upp på annat håll. Det bisarra är att nu har jag faktiskt tid att gå till alla öltält, lyssna på alla liveband som är hitbjudna från Säffle och trängas med allmänt odrägliga Vänersborgare, men trots mitt tidsöverflöd så verkar det aldrig riktigt räcka till ovan nämnda aktiviteter. Så förstörd är jag inte. Än.

Biblioteket är en skattgömma däremot. Jag tror faktiskt inte att det alltid varit så här mycket på gång där förut. Nu är det småspelningar som är mer än bara värda att se om man har tid över. Sist spelade Papa Ray med hjälp av Pontus, Johan och Linnea, senare i höst ska någon spexig norrman spela, Baltazar White och Manne. Och Klingspor är inbjuden också och ska hålla något föredrag som jag fått Alex att lova att följa med på.

Vänersborg hankar sig fram på det lilla det har att erbjuda, vilket inte är mycket men i alla fall tillräckligt för de tre återstående månaderna jag ska pinas här. Tur att jag har Alex. Då har jag i alla fall någon som hatar med mig.

snart flyger vi iväg!

Lat eller idiot?

Det finns idioter. Det kommer alltid finnas idioter. Männsikor som slår de svagare, våldtar och gör allt för att påskynda att världen förvandlas till en fruktansvärd plats.
Det finns så jävla mycket idioter.

Idioter som stänger ute vad som ringer i mina öron numera konstant. Varningssignalen som tjuter värre än tinnitus och varskor mig om att någonting är på väg att gå riktigt riktigt fel. Idioterna frågar "vadå?" De lata svarar "miljön".

Våra barn kommer rynka på näsorna åt oss. De kommer ställa oss mot väggen och frustrerat kräva svar på vad fan vi tänkte när vi ignorerade jordklotets reaktioner. Vi kan ju aldrig direkt påstå att vi inte förstod att det var så allvarligt, inte utan att sälla oss till den lilla skaran som faktiskt kan kallas idioter.

För det finns inte så många idioter som vi kan vilja tro. Det verkar kanske så när vi dagligen får höra om så sjukt fruktansvärda grejer som människor gör mot varandra, men sanningen är att de som begår brotten är i jämförelse med de som förfäras över dem, förvånande få. Synd kan man kanske tänka, för det är lättare att bara få kalla sig idiot och slippa allt ansvar. Men vi slipper inte undan så lätt. Vi får gå med skammen i kroppen och alla omkring vet att vi egentligen borde skärpa till oss och förändra, för är vi inte idioter så är vi lata, och det går aldrig att undkomma.

Jag köpte en bok här om dagen. Klimatsmart. Den är ganska liten, perfekt att ha med sig i väskan och perfekt att dra fram vid lämpligt tillfälle. På bussen. På lunchen. Eller bara när man har ett par minuter över. Utsidan är tilldragande. Blå, rosa, röd, gul, grön och orange. Och stora vackra bokstäver. Som en barnbok. Nästan. Innehållet gör dock förvånansvärt ont. Det räckte att jag läste förordet - jag drog häftigt efter andan som om jag fått en hård spark i magen. Varenda ord visste hur det skulle ställa sig för att slå hårt på den ömma punkten. Bröstet. Hjärtat. Sikta och ta sen i för fulla krafter och slå till. Men ändå kunde jag inte sluta läsa. Jag var fast. Kände hur ögonen vidgades och hur andhämtningen ökade. Ilskan och skammen växlade om vart annat.
Är jag idiot eller lat?

Jag kommer skaffa barn en dag. Det tror jag allt. Förhoppningsvis ett par. Jag tror också att om de kommer bli de minsta lika mig så kommer de ställa mig mot väggen så fort de kan förstå allvaret i situationen. De kommer fråga mig om jag är en idiot eller om jag bara är lat. Jag kommer önska att jag kan viska att jag är en idiot. Jag är bara en idiot, jag lovar. Men jag vet så förbannat väl att jag kommer att få känna skammen skölja igenom kroppen och att jag kommer få klämma fram det föraktansvärda ordet lat. Jag är en jävligt lat människa. Så lat att jag inte ens orkar förstå det jag läser. Jag orkar inte ens tolka att det är faktiskt inte alla andra som är problemet - det är jag. Jag, jag och åter igen jag. Och jag kommer inte ha ett enda bra svar på lager. Inte ett enda ord till mitt försvar. Hur jag har kunnat ta bilen till stan, till överby, till göteborg, när jag har vetat om att om bara trettio år, när jag är 49 år gammal, så kommer stackars människor svälta på grund av mina totalt onödiga bilutflykter? Och bara för att jag är så jävla lat. Så snuskigt lat.

Jag läser min nyinköpta bok. Sträckläser som om jag var en vecka ifrån ett stort nationellt prov i klimatkunskap. Jag förbannar mig själv för att jag inte har insett att jag sitter med miljontals människors liv i mina händer och jag bara kastar dem omkring mig som om de var små papperstussar, ett efter ett. Är det förlåtligt eller bara vidrigt?

Tyvärr, jag är ingen idiot. Jag är bara lat och för jävlig. Egoistisk och dum i huvudet. Men det är ingen ursäkt. Det är ingen ursäkt längre. Nu ska jag fan ge mina framtida barn en mamma att vara stolt över. Jag ska ge min pojkvän en flickvän med ett rent samvete. Jag ska ge mina vänner en vän som bryr sig om deras framtid. Jag ska ge Afrikas befolkning en medmänniska som försöker rädda deras liv. Men framför allt - Jag ska ge mig själv någonting att kämpa för.

En bättre värld. Något vackrare att vakna till. Hur gör du?

Jag ångrar att jag inte skrev dikter och målade hjärtan i mitt matteprov.
Det hade varit att bevisa någonting tror jag...

Idag har jag:

* Läst hela ttela
* Lyssnat på P3 hela dagen
* Varit på Överby
* Pluggat matte
* Lyssnat på P3's blommor och bin
* Köpt onsalakorv
* Ätit onsalakorv
* Bakat en kladdkaka
* Struntat i att svara i telefonen en gång
* Pratat med pappa i telefonen
* Letat recept på Arla kökets hemsida
* Tänkt jätteröriga tankar om spanska inbördeskriget
* Frustrationsklippt i min mattebok
* Pluggat med Julia
* Letat i köket tre gånger efter godis
* Pratat med Alex i mobilen
* Gjort sönder miljön med en sjukt onödig biltur
* Blivit sugen på att bjuda hem någon på småkakor och saft
* Ändrat mig
* Ändrat mig igen
* Tagit på mig studentklänningen

you and me and everyone we know

Hon är den vackraste kvinna jag någonsin sett.









Think fast, before they say that I love you
Think fast before they say you love me to

Then I'll, I just put on my running shoes
and I'll run run run run run run run run run run run, I ran

Cause I, I love the exercise and the morning breeze

And I, I run when I know what people hear about you and me and everyone we know

it's just the way it goes

but they won't tell anyone about this no, no, no

just a few of their, let's say 20 best friends

that you can choose to study medicin

just a few of theoir let's say 20 best friends

that we've been making out infront of the television

Think twice before they say I said so

that we've been holding hands and haven't said

hello hello hello well nothing's happened though

and please don't take this way too far

cause they've already been whispering at the backstage bar

about you and me and everyone we know

that's just the way it goes

but they won't tell anyone about this no, no, no
just a few of their, let's say 20 best friends

that you sent the text to me and i was overwhelmed

just a few of their, let's say 30 best friends

that i had a bad day and just thought you was the aid

think fast, oh you better think fast

i heard that sara said to maria that oscar and frederic found out that julia and tommy was trying to see trhough that josephine and annika, don't remember exactly but i think it was sara that said to maria...

Om jag vill kan jag bara, typ, gömma mig och låtsas att allt är rosa sockervadd.

I have loved you with an everlasting love

We'll make it

jag saknar dig

end of history

so wake, baby, wake but leave that blanket round you there's nowhere as safe i'm leaving this place there is nothing i'm planning to take just you, just you.

I'm trying to be...

yours.

your face is all wet, cause our days were rough

Sleep, don't weep, my sweet love
Your face is all wet and your day was rough
So do what you must do to find yourself
Wear another shoe, paint my shelves
Those times that I was broke, and you stood strong
I think I found a place where I belong

Är det din eller min tur nu?

Hur långt kan vi vänta oss att nå i jämställdhet? Min bror varskor mig ofta om att diskussionen om jämställdhet inte under några omständigheter får inskränkas till att bara behandla jämställdhet mellan könen, utan att diskussionen berörande jämställdhet ska vara just jämställd mellan hela världens missgynnade grupper. Men jag måste ändå, trots min brors varnande pekfinger, koncentrera mig på kvinnans underordning. Det kan tyckas lite egoistiskt att jag bara kämpar för kvinnans utvecklade frihet, då jag själv är kvinna, och inte kämpar för de färgades frihet på grund av att jag inte är färgad, men jag har inte hunnit skaffa mig något stort lager med erfarenheter, och måste på så vis begränsa min debatt och mina funderingar till det enda jag kan –
kvinnors ställning i samhället.

Många ungdomar blir idag faktiskt lite förvånade när de får höra på vilka svaga grunder kvinnor stämplas som mindre berättigade till ett liv jämställt med männens. I skolans värld omges könen fortfarande av någon sorts jämlikhet, som det dock går att hitta sprickor i, men dessa sprickor är små och redan sedan vi vacklade runt på tjocka små spädbarnsben så har vi lärt oss att könen uppehåller sig och ska bli behandlade på olika nivåer.
Dock är skolan en ganska långt utpräglad jämlik sfär. Män (eller ska jag kalla dem killar?) får inte självklart högre betyg än tjejerna. De får (ännu?) inte heller högre studiebidrag och något som slagit över åt andra hållet är faktumet att fler föreläsningar hålls för enkom kvinnor, än på motsatt sätt (detta är ett stort problem i sig, som faktiskt bara ökar klyftan mellan könen.) Det stora snedsteget som har begåtts i fråga med ungdomarnas inställning till varandra är inte särbehandlingen i värdet av människan, utan den sneda synen på sysslorna. Kvinnor och män befinner sig, och förväntas befinna sig, i helt olika områden på den stora yta som egentligen är till allas förfogande. Trots att vi lever i ett fritt land, vi får säga och tänka vad vi vill, och trots att kvinnor teoretiskt sett blir uppskattade när de närmar sig det som idag snarast är männens bana, så är verkligen något helt annat. Man höjer på ögonbrynen åt en människa av kvinnligt kön som ropar könsord eller ställer omöjliga ultimatum. De kvinnor som ändå har modet, eller som uppfostrats utanför den vanliga mallen, utsätts för baktal och för sneda skratt. De stämplas som komiska figurer som faktiskt bara leker med tillvaron.

Men tillbaka till min fråga - hur kan långt kan vi vänta oss att komma när det gäller jämställdhet?
Idag är det (nästan) uteslutande kvinnor som är ansvariga på kvinnojourer och det är kvinnliga debattörer som lägger vikten vid jämställdhet mellan könen. Kan vi vänta oss att få se en förändring på det här? Eller är det verkligen en kvinnofråga som bara kvinnor ska kämpa för?
Det här skulle innebära att det bara är färgade människor som ska kämpa för de färgades rättigheter, det är bara handikappade människor som ska kämpa för handikappade och bara dementa som ska försvara de dementa.
Det låter absurt, eller hur?

Det enda som finns att göra är kanske för kvinnor att mer eller mindre lämna kvinnosaksfrågan lite åt sitt öde. Eller finns det något annat sätt på vilket vi kan förvandla problemet till inte bara en fråga för kvinnor, utan för alla som kämpar för jämlikhet?
Vi får väl bara hoppas då på att de människor som kämpar för de dementa och invandrargrupperna då äntligen ser hotet mot jämställdheten könen emellan och lägger ned all sin kraft på att åter föra den till ljuset. Kanske inser världens befolkning att man kan kämpa för flera underskattade grupper, och man inte måste koncentrera sig på bara en.

Vägen till lycka, är väl fortfarande kampen?

I am weak right now, so weak right now...

Jag är så feg. Jag är så svag. Sluta att säga att jag är den starka. Jag är så rädd. Jag är så vilsen. Jag är så ensam. Jag är så, jag är så, jag är så... trött.

The birds will sing for us

Zahir - Något i medvetandet ständigt närvarande. Något som börjar som en flyktig tanke men som till slut upptar hela ens liv.

I'm sorry. I'm so sorry, honey.

When tears are in your eyes, i will dry them all

Wish I could be your umbrella when it's raining, Ellinor...

Trois

Idag höll jag på att snacka sönder mig på filosofin. Roger var förvånad, det såg jag. Dom andra också kanske, jag vet inte.

Log gjorde dom i alla fall. Jag blev nästan helt galen. Men jag kan ju inte gärna hoppa på dom i skolan, i klassrummet, så jag pratade på i alla fall.

Vem har sagt att tungan är människans bästa vapen?

Jag hoppas att jag satte dom där på plats i alla fall. Dom som dissade feminismen, som sa att det inte alls gynnade jämställdheten, de som smålog när jag sa att feminism faktiskt är för alla, inte bara för kvinnor.

Och vad pratade de om? Pliktetik? Please god...

Men Roger nickade i alla fall... Snälla Roger nickar alltid.

Ja, vi slipper allting i höst sen. Om vi vill slipper vi cykla över bron mer. Vi slipper få ångest av de ekande tomma gatorna en lördags kväll. Vi slipper föreslå Kopparn som sista alternativ. Vi slipper köpa en påse godis och hyra en film för att det inte finns någonting annat att göra.
Vi slipper dö som nittonåringar...
Vi lever någon annanstans istället!

Och snart har vi all tid i världen. Jag kan sy en kjol. Jag kan göra en modeblogg. Jag kan läsa mina 13 böcker som jag har köpt till min bokhylla. Jag kan överraska mamma med några tussilago. Jag kan göra kanelbullar med kardemumma. Jag kan göra Myssli till frukost. Jag kan göra loppor till alla i hela världen. Jag kan sitta och titta på gatan och fundera på vad jag ska ha på mig imorgon. Jag kan skriva arga insändare till ELA. Jag kan skriva eldiga insändare till Göteborgs Posten. Jag kan skriva brev till farmor. Jag kan ringa till mormor. Jag kan gå på bio med Joakim. Jag kan åka på en bilutflykt. Jag kan springa i solen. Jag kan göra en blandskiva. Jag kan äta getost. Jag kan måla påskbrev till Linnea.
Snart kan jag! Då jävlar!

(Är jag den enda som är så häsovådligt besatt av det här?)

2 april 2007

Går det åt helvete är jag ändå född

when you feel so tired but you can't sleep

Thanks.

I did everything for you...

Jag fyller år om en vecka. Om en vecka, om en vecka, om en vecka... 19 år? Får man bli så gammal?1 år till 20. 10 år till 30. 20 år till halvdöd.

Sen en evighet till något annat.

Hur många evigheter finns det?







(I love you. May all of your dreams come true.)

when I get so lonesome I can't speak...

Was it me,

me,

who never picked you enough flowers?

Solroskärnor och gula fält

Leopold Gurskys död

Leopold Gursky började dö den 18 augusti 1920.
Han dog när han lärde sig gå.
Han dog när han stod vid svarta tavlan.
Och en gång också när han bar en tung bricka.
Han dog när han övade nya sätt att skriva sitt namn.
När han öppnade ett fönster.
När han tvättade sina könsdelar i badet.

Han dog ensam, för han var alltför generad för att ringa till någon.
Eller också tänkte han på Alma då han dog.
Eller när han bestämde sig för att inte göra det.

Det finns egentligen inte mycket att säga.
Han var en stor författare.
Han blev kär.
Det var hans liv.

Vad spelar det egentligen för roll för en kvinna om hon döljer ytterligare en sak när hon redan har försvunnit helt och hållet?

Om man inte vet hur det känns när någon man älskar för första gången lägger sin hand nedanför ens nedersta revben, vad har man då för chans att kunna älska?

Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara.

Is it wicked not to care?

Solen skiner och mamma har köpt en påse knattar som lockar på köksbordet, och jag vill bara springa ute utan jacka och skratta i takt med Belle & Sebastian.

Vill ni följa med?

loving you always

In a haze, a stormy haze
I'll be round; I'll be loving you always, always
Here I am and I take my time
Here I am and I'll wait in line always, always