Så fint. Det är bra att jobba när man har tid att sitta och titta på så här fina bilder. Och när man får hundratals god jul varje dag. Och man får choklad av pensionärer som gillar TTELA. Och när mormor kommer förbi och kramas och säger att jag har så röda läppar.
Ett konstverk som jag tycker om.
Så där ja. Mycket bättre.
Idagtränade jag. För första gången på länge. Första gången på så länge att jag trodde att jag skulle explodera. Men det gjorde jag ju inte. Såklart. Och så fick jag ett nytt kort av snälla killen i kassan. Jag slapp alltså betala 50 spänn för att jag glömt vart jag lagt mitt kort. För det är vad jag har gjort alla andra gånger. Glömt vart jag lagt det. Och då har jag fått betala 50 kronor bara för att jag är dum. Och glömsk. Och skulle jag lära mig av mina misstag? Nej. Inte alls. Men nu var det en snäll kille. Som bjöd mig på kortet. Så nu har jag ett spejsat kort. För de har just gjort alldeles nya. Blå. Och gula. Nice.
har Alex och jag bakat årets premiärlussekatter. De är stora och fina och smakar som lussekatter ska. Och utan russin. Det är en fin sak med att inte bo hemma. Nu kan vi baka alla lussekatter utan russin för det är bara vi två russinhatare som ska äta dem.
Igår
kom Anna till oss och vi rökte vattenpipa och drack vin, cider och cointreau. Vi pratade om dyra möbler och kärlek som gör en lite trasig. Sen gick vi och guitarheroade hos Pierre och Marie och vi var där ända tills A
lex fick katthår i ögat och vi fick gå hem och proppa i honom tabletter. Men Viktor Bergman var där och han har inte spelat piano sedan i våras för skolan i Stockholm tog död på hans glöd så nu har jag inte så dåligt samvete längre för att jag aldrig spelar piano.
Julia och jag. 
Fina Amanda på mysiga String.
Te som värmde rätt så ordentligt i snöstormen.
Detta vaknade jag till den där måndagsmorgonen. Jag fick en smärre chock.
Paris, Stockholm och långa restider i alla ära men det är rätt skönt att få komma hem också och bli så där gränslöst bedårad av någon som är sådär jättefin.
säkerhetsanordningar. Det kan vara att klä på sig en gul reflexväst vid utomhusvistelse innan kl 08.00 och efter kl 17.00. Det kan vara att alltid stänga av mobilen på natten för att undvika onödig sakdlig (?) strålning. Eller så kan det vara att bara äta halva biskvin för att inte lagra för många sockermolekyler än vad som är absolut nog. De aktar sig för mörka gränder, de ler alltid åt människor som konfronterar dem, de tänker alltid efter innan de säger någonting högt och det är de som alltid frågar sig om det finns någonting i omgivningen som kan skada dem. Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Jag önskar jag vore lika väl anpassad till vår snedvridna värld som de. Men är de verkligen så starka som jag vill tro? Eller är de sådana som ständigt går omkring och räds för värld
en och dess innehåll? Som alltid, alltid väljer det säkra före det osäkra? Eller är de bara mycket mognare än jag - är de sådana som ser världens faror, försvarar sig mot dem, and that's it. Visst är det sådana vi borde vara.
a tankarna som jag inte kan få ut ur huvudets virrvarr, skulle det kunna vara så att de påverkar mina vardagliga beslut också? Allt från Vilket tåg ska jag ta? till Borde jag söka till civilingenjör? Jag bävar för att känna efter där jag inte vill behöva känna efter, jag hatar att jag aldrig ringer idag utan skjuter upp det till en annan dag, och att det alltid knyter sig i magen när jag tänker på vad jag ska göra i framtiden... Hänger allt det här ihop? Som en olycksalig skitdag som bara hänger över mig som gör alla beslut svåra att fatta och alla tankar svåra att tänka. Men för att knyta ihop början till slutet - Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Är det lösningen på mitt problem? Att inte ge mig tid att reflektera utan bara framkalla lite jävlar anamma och beta av listan, från punkt ett till punkt 63, inga undantag, inga imorgon. Bara nu, min säkerhet, mina beslut och min jävla självkänsla. 
I helgen var många hemma. Även om det inte såg så många ut på papperet så kändes det som så många fler. Det kändes att allt var annorlunda. En förväntansfull oas som letade sig in till mig. Förväntan när jag duschade, sminkade mig och vadderade mig med nässpray och blommiga servetter i väskan. Jag blir alltid förväntansfull när jag ska träffa människor. Speciellt när det är sådana jag tycker om och ser alldeles för lite av. Det var hur som helst av dem jag förstod vad min nya vän i magen försökte tala om för mig. Vad den envisades med att försöka få mig att förstå. Det var deras tre små ord som bara vipps förklarade för mig vad det är jag drabbats utav.
temycket. Men som ändå gör mig rätt lugn. Harmonisk. En av mina drömmar var när jag och några vänner jag inte minns ansiktena på satt och blåste skimrande ballonger. Jättemånga. Vi satt hela natten och blåste och blåste och blåste. Vi blev alldeles yra och drack vin och blev ännu mera yra. Jag minns att någon av oss hade två hästsvansar. Men jag minns inte vem det var. Kanske Julia. Hon är alltid söt med två hästsvansar. Eller i alla fall vad jag minns. Julia med randiga kläder, två hästsvansar och en röd ballong. Ja, så måste det ha varit. Jag tycker att vi borde sitta uppe hela natten och blåsa ballonger mycket oftare. För kan det finnas något bättre än att äta frukost i ett hav av ballonger? Nej, jag tror inte det. Så kom hit med era ballonger. 
Jag sitter och väntar på att telefonen inte ska ringa. För om den ringer vet jag inte vad jag ska svara. Jag vet inte hur jag ska säga att jag kan inte det här. Jag vet inte hur jag ska säga att jag inte vet varför jag sitter här när jag inte kan det här. Jag vet inte hur jag ska säga vem som har bestämt att jag ska sitta här när jag inte ens vet varför jag sitter här när jag inte kan det här. Jag vet inte ens vad jag ska göra istället för att stirra på telefonen och tänka på att jag inte vet hur jag ska säga vem som har bestämt att jag ska sitta här när jag inte ens vet varför jag sitter här när jag inte kan det här.
Min dag började dåligt. Jag trodde att jag skulle börja gråta. När jag cyklade. När jag satt på tåget. När jag såg Mårten. Jag sov för länge så jag fick skynda mig som attans. Finns det något värre än att stressa innan man ens hunnit vakna? Och så upptäckte jag att alla hårnålar och toffsar fanns i lägenheten. Och det var inte en chans att jag skulle hinna duscha. Och så såg det ut att börja regna när som helst. Och regnkläderna låg också i lägenheten. I vår torra fina lägenhet som doftar lördag och som jag med alla mina krafter försökte teleportera mig till. Tror ni det gick? Nej, just det.
I morse hittade jag min bandspelare. Min rosa fina bandspelare. Jag blev så glad, jag hade nästan glömt att jag hade den. Tursamt var ju också att jag alldeles nyligen fyllt en tygpåse med alla mina band. Alla de där små skatterna som stått uppradade i min bokhylla i Blåsut, låg nu i påsen i hallen och trots att jag redan var förskräckligt sen till tåget så norpade jag åt mig ett band innan jag rusade nedför trapporna. Det blev ett bra band. Det blev ett Get it on -band av Amanda. Jag kände hjärtat dunka inne i bröstet hela vägen till stationen och det berodde in
te bara på tidspressen. Jag var förväntansfull på bandet. Vilka låtar var med? Skulle jag få höra det knastra? Skulle jag få samma varma känsla i magen som jag fick förr? Hörlurarna trasslade in sig i varandra. Jag fick stå med kalla, stela fingrar och svära halv åtta på morgonen för att få loss det. Till slut gick det. Då kunde jag stoppa snäckorna i öronen och stänga igen bandspelaren och få höra det underbara lilla klicket när man stänger locket. Min upplevelse den här onsdagsmorgonen blev mer än jag räknat med. Det var så längesedan jag lyssnad
e på de här låtarna och det var så mycket som kom tillbaka till mig. Mycket av det var för mycket för en såpass tidig morgon och när tåget väl kom inrullande kunde jag inte annat än att bara sjunka ned i sätet och lyssna, lyssna, lyssna. Det var musik som jag lyssnat på när jag varit ett helt annat jag. Ett jag som ville att mitt rum skulle vara täc
kt av lp-skivor och tidningsurklipp. Ett jag som bara ville åka ut i världen i en folkabuss och sjunga tills rösten brast. Som ville dansa, dansa, dansa och som aldrig trodde att jag skulle sluta sjunga Fields of gold eller ha utsvängda jeans. Ett jag som tyckte att alla som inte kunde se skillnad på Paul och George var dumma i huvudet och som trodde att manchester var för evigt. Varför slutade jag tänka så? Vad var det som hände som gjorde att jag övergav mina pins och starka känslor? Växte jag upp? Var det världen som förändrades? Var det alla omkring mig? Jag vill inte vara där igen, det vill jag inte. Ändå kan jag inte låta bli att bli tårögd av att lyssna på mina gamla band. Dammiga, skrapiga och så otroligt fantastiska att jag knappt kan tycka att det finns något finare i hela värlrden.
Och så ska jag köpa en svart tamburmajor och hänga kläder och julgransbelysning i den. Så kan jag dricka te och skriva höstsaker under mitt höstjulgransträd tills jag blir hungrig. Då ska jag äta brysselkålsgryta. För det är egentligen det enda man ska äta på hösten. Sen vill jag dansa på asfalterade gator och ha strumbyxor så länge det bara går. Och handla grönsaker i saluhallarna och låna tonvis med böcker från biblioteket som nästan är sönderbläddrade av alla ivriga fingrar som älskat varenda blad. Sen ska jag kanske blogga för bohusläningen och få massa extrapengar för att sitta så här, fast på arbetstid. Och så ska jag sy de där kjolarna
som jag har köpt tyg till och sy på alla knappar jag förvarar i min fina franska låda som jag fick av Julia en fin födelsedag. Och jag ska införskaffa någonting som är löjligt blommigt och ha det liggande framme så att jag ser den varje morgon när jag 6.30 frusen och alldeles förskräckligt trött, stapplar ut i vardagsrummet. Det blir som att var dag lägga till en pärla i mitt smyckeskrin.
Jag tycker det är fint här nu. Jag tycker lägenheten är fin. Och Alex. Och att åka tåg på morgonen. Jag tycker det är fint att prata om vad vi ska äta. Svampgryta igen? Jag tycker det är fint att känna hösten börja leta sig in innanför jackan. Så att man måste ta med sig sjalen. Och baskern. Jag tycker det är fint att kunna få gamla människor att le. Att ge dem känslan av att de fortfarande klarar av livets små prövningar. Se hur de krånglar sig ut genom dörren och varsamt promenera ned mot stan. Jag tycker om att se på dem genom fönstret och föreställa mig vad de ska ringa sina söner och döttrar vid lunchtid och stolt berätta- "Idag var jag inne på Bohusläningen och satte in en liten ros till min underbara granne fru Söderström du vet, bara för att hon tittar in varje dag för att se att jag inte har ramlat!" Triumferande. Jag tycker om att ha en anledning att köpa brevpapper. Att gå in på pappershandlar och välja mellan olika färger och olika pris. Och att köpa en penna som jag kan sitta med i höstmörkret och skriva höstbrev till alla mina vänner. Jag tycker om det. Det gör mig glad.
å hur oändligt långt borta de är. Hur jävla många timmar det skulle ta att cykla hem till dem. Plötsligt blir bron till Blåsut en bagatell. Jag tycker inte om att tänka att det är ensamt. Här med mitt pendlande, mitt annonserande, min träning, min golvmoppning. Jag tycker inte om att tänka att jag inte trivs här. Att jag bara vill bort, bort, bort. Jag tycker inte om att tänka att jag inte är lycklig. Men om jag råkar tänka så, om jag blir ledsen, så har jag en liten kille som hjälper mig att förstå att jag inte alls är olycklig. Han pekar på mitt pendeltåg och mina knattar i väskan. Han tänder ljus när vi tittar på Poirot. Han berättar om saker han tycker om. Och då är allt fint igen. Då är det fint med vänner som är spridda över hela världen. Som löven som snart kommer dansa ner i vida piruetter. Min vänner är som löven. Röda, guldiga, fladdrande. Så kan jag vara trädet. Och då kommer allt vara fint. Ända fram till jul. 
