Idag skiner solen här i Vänersborg. Trädens löv dansar i rött och guld och kinderna blir rosiga när man är ute och promenerar. Jag kände hur det fladdrade i magen när jag cyklade nedför bron till jobbet. Idag jobbar jag bara 11-15 och jag kunde nästan känna glädjen när klockan slår slut på arbetsdagen. Och bara på grund av att min dag började så fint så kände jag kontrasten så starkt, som ett knytnävsslag i magen. Det var en blogg som förändrade hela min syn på dagen. En blogg som jag tycker att hela världen borde läsa. Eller snarare, måste läsa. Det är så svårt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Hjärtat började bulta när jag läste vad den irakiska kvinnan skrivit. Den stackars tjejen som inte är så olik mig och dig. Jag fick svårt att andas. Flackade med blicken. Kände mig pinsamt överrumplad och oförberedd. Imorse cyklade jag och nynnade på musik jag tycker om. Samtidigt sitter en tjej på ett rum i Damascus, med erfarenheter och rädslor som jag inte ens kan föreställa mig. Jag kan läsa om dem i kanske Kite runner men där är de fiktiva och jag vet att författaren är någon helt annan. Även om han upplevt fruktansvärda saker är det inte hans saker jag läser om, det är ingens saker- de är bara uppdiktade. Bloggen hindrar mig från att avfärda texten med sådan lätthet. Nu är det annorlunda. Alldeles för annorlunda. Nu är den text jag läser verklighet trots att känslan av fiktivitet är lika stark som när jag läser Khaled Hosseini. Det här är verklighet, det här är fruktansvärt mycket verklighet och jag lovar, jag skakar fortfarande.
"Ignorance really is bliss sometimes..."
Jag vill bara att ni ska läsa det här, inte för att det är fint eller poetiskt eller roligt utan för att jag tycker att man måste. Det är att slungas så plötsligt in i en verklighet man inte trodde fanns. Hennes värld är världen jag bara upplever i mina mardrömmar och med en ofantlig mängd tacksamhet för mitt liv och ilska över världens orättvisor läser jag hennes blogg och förundras, hatar och gråter. Min tanke var att inte skriva ett enda ord utöver en vädjan till er att uppmärksamma hennes liv som spelas parallellt med våra men samtidigt så ofantligt långt bort. Men jag kunde inte. Och jag kan inte sluta läsa hennes blogg heller. Om det här är hennes enda sätt att få sin historia ut till hela världen så kan jag inte inte läsa. Hela världen behöver höra det från dem som faktiskt är mitt i det, de som vi hör om på nyheterna varje dag. De som faktiskt är mer än siffror och statistik. De som är som du och jag.
It takes a lot to get the energy and resolution to blog lately. I guess it’s mainly because just thinking about the state of Iraq leaves me drained and depressed. But I had to write tonight. As I write this, Oprah is on Channel 4 (one of the MBC channels we get on Nilesat), showing Americans how to get out of debt. Her guest speaker is telling a studio full of American women who seem to have over-shopped that they could probably do with fewer designer products. As they talk about increasing incomes and fortunes, Sabrine Al-Janabi, a young Iraqi woman, is on Al Jazeera telling how Iraqi security forces abducted her from her home and raped her. You can only see her eyes, her voice is hoarse and it keeps breaking as she speaks. In the end she tells the reporter that she can’t talk about it anymore and she covers her eyes with shame. She might just be the bravest Iraqi woman ever. Everyone knows American forces and Iraqi security forces are raping women (and men), but this is possibly the first woman who publicly comes out and tells about it using her actual name. Hearing her tell her story physically makes my heart ache. Some people will call her a liar. Others (including pro-war Iraqis) will call her a prostitute- shame on you in advance.
