I morse hittade jag min bandspelare. Min rosa fina bandspelare. Jag blev så glad, jag hade nästan glömt att jag hade den. Tursamt var ju också att jag alldeles nyligen fyllt en tygpåse med alla mina band. Alla de där små skatterna som stått uppradade i min bokhylla i Blåsut, låg nu i påsen i hallen och trots att jag redan var förskräckligt sen till tåget så norpade jag åt mig ett band innan jag rusade nedför trapporna. Det blev ett bra band. Det blev ett Get it on -band av Amanda. Jag kände hjärtat dunka inne i bröstet hela vägen till stationen och det berodde inte bara på tidspressen. Jag var förväntansfull på bandet. Vilka låtar var med? Skulle jag få höra det knastra? Skulle jag få samma varma känsla i magen som jag fick förr? Hörlurarna trasslade in sig i varandra. Jag fick stå med kalla, stela fingrar och svära halv åtta på morgonen för att få loss det. Till slut gick det. Då kunde jag stoppa snäckorna i öronen och stänga igen bandspelaren och få höra det underbara lilla klicket när man stänger locket. Min upplevelse den här onsdagsmorgonen blev mer än jag räknat med. Det var så längesedan jag lyssnade på de här låtarna och det var så mycket som kom tillbaka till mig. Mycket av det var för mycket för en såpass tidig morgon och när tåget väl kom inrullande kunde jag inte annat än att bara sjunka ned i sätet och lyssna, lyssna, lyssna. Det var musik som jag lyssnat på när jag varit ett helt annat jag. Ett jag som ville att mitt rum skulle vara täckt av lp-skivor och tidningsurklipp. Ett jag som bara ville åka ut i världen i en folkabuss och sjunga tills rösten brast. Som ville dansa, dansa, dansa och som aldrig trodde att jag skulle sluta sjunga Fields of gold eller ha utsvängda jeans. Ett jag som tyckte att alla som inte kunde se skillnad på Paul och George var dumma i huvudet och som trodde att manchester var för evigt. Varför slutade jag tänka så? Vad var det som hände som gjorde att jag övergav mina pins och starka känslor? Växte jag upp? Var det världen som förändrades? Var det alla omkring mig? Jag vill inte vara där igen, det vill jag inte. Ändå kan jag inte låta bli att bli tårögd av att lyssna på mina gamla band. Dammiga, skrapiga och så otroligt fantastiska att jag knappt kan tycka att det finns något finare i hela värlrden.
på våren kan vi lyssna på skalor och cykla på dammiga gator och då är det tid att dansa i kjolarna som aldrig användes och bada fötterna i iskallt vatten och och återigen tänka "det är rätt mysigt med snö ändå" och se solnedgången och äta glass med de vi älskar och sitta på filtar i gräset med de vi alltid ville se mer av och få små skavsår mellan stortån och pektån av våra flipflop som vi viskande hatar men samtidigt måste älska för de har så fina pärlor och var ju faktiskt på rea på indiska och det är en synd att inte ta vara på ett sådant kap och tycka att våren är alldeles alldeles för kort.
Och ibland är det höst. Med tjocka sjalar virade om halsen, iskalla tygskor och volymstyrkan på max i mp3:n. Nu är tiden då vi faktiskt tar oss tid till att dricka varm choklad med grädde tillsammans när löven fladdrar mot marken. Nu kommer den finaste tiden på året. Då allt lever som mest. Våldsamt mest. Och redan nu börjar jag skaffa röda saker till lägenheten. Som bevis på att vi snart är där. Och just därför har jag börjat använda mina röda skor. I siden. Och min hud knottrar sig på morgonen under min tunna jacka och varje hudknottra är ett tecken på förväntan och jag är glad att jag måste stå och hoppa på perrongen när jag väntar på tåget. Mina lår värker av kylan. Mina läppar är iskalla. Och jag är lycklig.
1 kommentar:
I never made promises lightly
And there have been some that I've broken
But I swear in the days still left
We will walk in fields of gold
// a
Skicka en kommentar