Vi lovade ju varandra att uppdatera våra bloggar relativt regelbundet. Jag har inte gjort det en enda gång. Så här kommer en för tillfället alldeles lagom redogörelse för hur Vänersborg ter sig för tillfället.
Jag har nog aldrig hatälskat någonting som jag hatälskar min stad. Jag vill gråta hela tiden. Ena sekunden för att det här är den jävligaste platsen på jorden; alla har rest och kopparn stänger 23:00, andra sekunden för att den alltid gestaltat trygghet för mig; jag går över skolgården och minns hur man stapplade på styltor och ivrigt hoppade hopprep hela rasterna bara för att dagen efter det göra samma sak igen. Men det här är inte jag längre. Det här är något som var jag och som jag relativt ofrivilligt växte ur. Det känns som ett skämt när jag cyklar ner till stan och går in på biblioteket, bara för att ha något att göra. Det känns patetiskt att dra ihop ett gäng och sitta och dricka den billigaste ölen på kopparn en vanlig skitonsdag. Det känns ovant att plötsligt faktiskt ha tid att lära känna sig själv. Vad klarar jag? Vad behöver jag? Och det känns helt totalt vrickad att hata och älska som jag gör. Jag hatar Vänersborg. Jag vågar inte hata Vänersborg. Jag vacklar mellan att våga acceptera att min tid här är över och att den här stan är som gjord för mig. Det är den inte. Det finns ingenting som jag verkligen älskar här längre. Förutom sådant jag kan ta med mig när jag flyttar.
Nu när jag äntligen (?) har tid att gå omkring och strosa i centrum, tid att lusläsa ttela (vid extrem uttråkning) och tid att tjuvlyssna på Vänersborgarnas "fikapånordfeldtssamtal" så har jag insett hur mycket skit som hela tiden anordnas här. Det är bara oktober men ändå har det varit närmare 100 marknader, trollhättedagarna, fridamäss, vänersborgsdagarna o allt vad det nu heter. Det här har jag aldrig lagt märke till förut. Då har man mer bara noterat att diverse jippo anordnas, och sedan haft fullt upp på annat håll. Det bisarra är att nu har jag faktiskt tid att gå till alla öltält, lyssna på alla liveband som är hitbjudna från Säffle och trängas med allmänt odrägliga Vänersborgare, men trots mitt tidsöverflöd så verkar det aldrig riktigt räcka till ovan nämnda aktiviteter. Så förstörd är jag inte. Än.
Biblioteket är en skattgömma däremot. Jag tror faktiskt inte att det alltid varit så här mycket på gång där förut. Nu är det småspelningar som är mer än bara värda att se om man har tid över. Sist spelade Papa Ray med hjälp av Pontus, Johan och Linnea, senare i höst ska någon spexig norrman spela, Baltazar White och Manne. Och Klingspor är inbjuden också och ska hålla något föredrag som jag fått Alex att lova att följa med på.
Vänersborg hankar sig fram på det lilla det har att erbjuda, vilket inte är mycket men i alla fall tillräckligt för de tre återstående månaderna jag ska pinas här. Tur att jag har Alex. Då har jag i alla fall någon som hatar med mig.
Jag har nog aldrig hatälskat någonting som jag hatälskar min stad. Jag vill gråta hela tiden. Ena sekunden för att det här är den jävligaste platsen på jorden; alla har rest och kopparn stänger 23:00, andra sekunden för att den alltid gestaltat trygghet för mig; jag går över skolgården och minns hur man stapplade på styltor och ivrigt hoppade hopprep hela rasterna bara för att dagen efter det göra samma sak igen. Men det här är inte jag längre. Det här är något som var jag och som jag relativt ofrivilligt växte ur. Det känns som ett skämt när jag cyklar ner till stan och går in på biblioteket, bara för att ha något att göra. Det känns patetiskt att dra ihop ett gäng och sitta och dricka den billigaste ölen på kopparn en vanlig skitonsdag. Det känns ovant att plötsligt faktiskt ha tid att lära känna sig själv. Vad klarar jag? Vad behöver jag? Och det känns helt totalt vrickad att hata och älska som jag gör. Jag hatar Vänersborg. Jag vågar inte hata Vänersborg. Jag vacklar mellan att våga acceptera att min tid här är över och att den här stan är som gjord för mig. Det är den inte. Det finns ingenting som jag verkligen älskar här längre. Förutom sådant jag kan ta med mig när jag flyttar.
Nu när jag äntligen (?) har tid att gå omkring och strosa i centrum, tid att lusläsa ttela (vid extrem uttråkning) och tid att tjuvlyssna på Vänersborgarnas "fikapånordfeldtssamtal" så har jag insett hur mycket skit som hela tiden anordnas här. Det är bara oktober men ändå har det varit närmare 100 marknader, trollhättedagarna, fridamäss, vänersborgsdagarna o allt vad det nu heter. Det här har jag aldrig lagt märke till förut. Då har man mer bara noterat att diverse jippo anordnas, och sedan haft fullt upp på annat håll. Det bisarra är att nu har jag faktiskt tid att gå till alla öltält, lyssna på alla liveband som är hitbjudna från Säffle och trängas med allmänt odrägliga Vänersborgare, men trots mitt tidsöverflöd så verkar det aldrig riktigt räcka till ovan nämnda aktiviteter. Så förstörd är jag inte. Än.
Biblioteket är en skattgömma däremot. Jag tror faktiskt inte att det alltid varit så här mycket på gång där förut. Nu är det småspelningar som är mer än bara värda att se om man har tid över. Sist spelade Papa Ray med hjälp av Pontus, Johan och Linnea, senare i höst ska någon spexig norrman spela, Baltazar White och Manne. Och Klingspor är inbjuden också och ska hålla något föredrag som jag fått Alex att lova att följa med på.
Vänersborg hankar sig fram på det lilla det har att erbjuda, vilket inte är mycket men i alla fall tillräckligt för de tre återstående månaderna jag ska pinas här. Tur att jag har Alex. Då har jag i alla fall någon som hatar med mig.
snart flyger vi iväg!
