En del människor lindar in sig själva och allt omkring dem i säkerhetsanordningar. Det kan vara att klä på sig en gul reflexväst vid utomhusvistelse innan kl 08.00 och efter kl 17.00. Det kan vara att alltid stänga av mobilen på natten för att undvika onödig sakdlig (?) strålning. Eller så kan det vara att bara äta halva biskvin för att inte lagra för många sockermolekyler än vad som är absolut nog. De aktar sig för mörka gränder, de ler alltid åt människor som konfronterar dem, de tänker alltid efter innan de säger någonting högt och det är de som alltid frågar sig om det finns någonting i omgivningen som kan skada dem. Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Jag önskar jag vore lika väl anpassad till vår snedvridna värld som de. Men är de verkligen så starka som jag vill tro? Eller är de sådana som ständigt går omkring och räds för världen och dess innehåll? Som alltid, alltid väljer det säkra före det osäkra? Eller är de bara mycket mognare än jag - är de sådana som ser världens faror, försvarar sig mot dem, and that's it. Visst är det sådana vi borde vara.
Jag önskar att jag också klämde efter knölar en gång i månaden, skrev upp mig på donationsregister eller struntade i den ena chokladänden på gajsaren. Jag önskar jag vore en människa som inte är rädd utan som registrerar faror och gör mitt bästa för att undvika dem. Som kallt räddar mig själv. Men jag är inte sån. Jag är snarare en sån som skjuter upp det till imorgon. Eller kanske nästa månad. Nu är aldrig en bra dag för att försöka rädda mig. Nu är inte en bra dag att sluta vara rädd för vad som skulle kunna hända och börja motverka att det ska hända. Då måste jag acceptera det jobbiga, då måste jag gå från var jag är nu till ett moget tillstånd. Ge upp mina naiva tankar om idyllen där ingenting av det jag läser om händer mig. Varför är vi så rädda för att reda ut våra liv? Vad är det som är så jävla obehagligt med att gå till läkaren och ta ett prov? Blir vi inte alltid, alltid lugnare av att veta? Och allt det här velandet, alla de här halva tankarna som jag inte kan få ut ur huvudets virrvarr, skulle det kunna vara så att de påverkar mina vardagliga beslut också? Allt från Vilket tåg ska jag ta? till Borde jag söka till civilingenjör? Jag bävar för att känna efter där jag inte vill behöva känna efter, jag hatar att jag aldrig ringer idag utan skjuter upp det till en annan dag, och att det alltid knyter sig i magen när jag tänker på vad jag ska göra i framtiden... Hänger allt det här ihop? Som en olycksalig skitdag som bara hänger över mig som gör alla beslut svåra att fatta och alla tankar svåra att tänka. Men för att knyta ihop början till slutet - Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Är det lösningen på mitt problem? Att inte ge mig tid att reflektera utan bara framkalla lite jävlar anamma och beta av listan, från punkt ett till punkt 63, inga undantag, inga imorgon. Bara nu, min säkerhet, mina beslut och min jävla självkänsla.

Vad tror ni?