Snart åker Sofia, Linnea och jag till Oslo. Bara fem timmar kvar.

Colour my world

Mitt liv innehåller nästan bara svart. Svarta mornar, svarta kvällar. Och nätter såklart. Svarta skor, svarta kläder. Svart sjal. Svart hår, svart kaffe i koppen.Och lite svart inuti mig också. Ibland. För få pepparkakor och röda plyschdräkter. För få sprakande regnbågar. Så nu blir det ändring på det. Här kommer lite fina färgbilder för att liva upp. För kanske ni också omger er av lite för mycket svart. Som man gör ibland. Utan att tänka på det bara.

Så där ja. Mycket bättre.

its confusing my existence, it's contruding my mind

Nu är det officiellt snart julafton. Nu är det officiellt dags att börja ordna med julklappar, baka som galningar och pynta lägenheten med massor av små ljus. 23 dagar kvar, mina vänner!

Idag

sov jag rätt länge. Alex och jag vaknade lite för sent och åt gröt och blåbärssoppa. När Alex åkte till jobbet spenderade jag några timmar till att inte plugga. Tänk vad mycket tid man kan lägga på att inte göra någonting. Bara sitta och veta att jag verkligen inte behöver plugga, eller bättre än det – att jag inte ens kan plugga. Jag tror till och med att det är en av mina nya favoritsysselsättningar. Göra ingenting. Mer sådant tror jag.

tränade jag. För första gången på länge. Första gången på så länge att jag trodde att jag skulle explodera. Men det gjorde jag ju inte. Såklart. Och så fick jag ett nytt kort av snälla killen i kassan. Jag slapp alltså betala 50 spänn för att jag glömt vart jag lagt mitt kort. För det är vad jag har gjort alla andra gånger. Glömt vart jag lagt det. Och då har jag fått betala 50 kronor bara för att jag är dum. Och glömsk. Och skulle jag lära mig av mina misstag? Nej. Inte alls. Men nu var det en snäll kille. Som bjöd mig på kortet. Så nu har jag ett spejsat kort. För de har just gjort alldeles nya. Blå. Och gula. Nice.

har Alex och jag bakat årets premiärlussekatter. De är stora och fina och smakar som lussekatter ska. Och utan russin. Det är en fin sak med att inte bo hemma. Nu kan vi baka alla lussekatter utan russin för det är bara vi två russinhatare som ska äta dem.

Igår

följde jag med pappa till Överby och tittade på adventsstjärnor. Om jag hade kunnat hade jag köpt ett tjugotal i massor av olika färger och hängt upp i fönstren hos oss. Det hade varit så fint med regnbågsfärger lite à la Julias ballonger och det skulle glittra och glänsa och jag skulle bli alldeles lycklig och kunna spendera timmar och beskåda den vackra dekorationen. Bara Håkan vore så snäll och gav mig en löneökning så…

kom Anna till oss och vi rökte vattenpipa och drack vin, cider och cointreau. Vi pratade om dyra möbler och kärlek som gör en lite trasig. Sen gick vi och guitarheroade hos Pierre och Marie och vi var där ända tills Alex fick katthår i ögat och vi fick gå hem och proppa i honom tabletter. Men Viktor Bergman var där och han har inte spelat piano sedan i våras för skolan i Stockholm tog död på hans glöd så nu har jag inte så dåligt samvete längre för att jag aldrig spelar piano.

Och så har jag varit i Paris också. Och hälsat på en så fin tjej som bor i en så fin lägenhet i en så fin trappuppgång där man kan se Afrika på väggen om man bara försöker. Och om man försöker och lyckas se Afrika så vet man att det bara är en trappa kvar ända upp till den lilla lilla dörren hem till Julia. I Paris shoppade vi massa saker för alldeles för mycket pengar och vi åt chokladfondue och crêpes och vi lyssnade på musik och såg på många behövliga desperate housewives- avsnitt. Och så såg vi Triumfbågen och Notre Dame men Eiffeltornet såg jag bara på håll men det är ju å andra sidan då det är som finast. Men som alltid blev jag tvungen att åka hem för tidigt och jag känner fortfarande att jag inte alls hann bli klar med Paris alla små gränder och affärer men det jag saknar mest är ändå Julia som plötsligt känns på tok för långt bort.

Julia och jag.
Julia och hennes fantastiskt lilla dörr. Och cykeln som jag inte förstod ifall den tillhörde henne eller inte...?

Ett ekonomiskt sett mycket föredömligt rött vin.


Och sen stannade jag i Stockholm ett alldeles för kort dygn men vi försökte så gott vi kunde att hinna med sånt man gör i Stockholm och tiden gick verkligen alldeles för fort när vi till slut pratade lite om det vi ofta tänker på. Så vi fick skynda till tåget för att jag inte skulle förlora biljettpengarna och vi hann med en marginal på fem minuter och jag såg Amanda försvinna i folkmängden och tänkte att herregud vilka fina vänner jag har ändå.

Fina Amanda på mysiga String.
Te som värmde rätt så ordentligt i snöstormen.
Detta vaknade jag till den där måndagsmorgonen. Jag fick en smärre chock.

Paris, Stockholm och långa restider i alla ära men det är rätt skönt att få komma hem också och bli så där gränslöst bedårad av någon som är sådär jättefin.