En del människor lindar in sig själva och allt omkring dem i säkerhetsanordningar. Det kan vara att klä på sig en gul reflexväst vid utomhusvistelse innan kl 08.00 och efter kl 17.00. Det kan vara att alltid stänga av mobilen på natten för att undvika onödig sakdlig (?) strålning. Eller så kan det vara att bara äta halva biskvin för att inte lagra för många sockermolekyler än vad som är absolut nog. De aktar sig för mörka gränder, de ler alltid åt människor som konfronterar dem, de tänker alltid efter innan de säger någonting högt och det är de som alltid frågar sig om det finns någonting i omgivningen som kan skada dem. Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Jag önskar jag vore lika väl anpassad till vår snedvridna värld som de. Men är de verkligen så starka som jag vill tro? Eller är de sådana som ständigt går omkring och räds för världen och dess innehåll? Som alltid, alltid väljer det säkra före det osäkra? Eller är de bara mycket mognare än jag - är de sådana som ser världens faror, försvarar sig mot dem, and that's it. Visst är det sådana vi borde vara.
Jag önskar att jag också klämde efter knölar en gång i månaden, skrev upp mig på donationsregister eller struntade i den ena chokladänden på gajsaren. Jag önskar jag vore en människa som inte är rädd utan som registrerar faror och gör mitt bästa för att undvika dem. Som kallt räddar mig själv. Men jag är inte sån. Jag är snarare en sån som skjuter upp det till imorgon. Eller kanske nästa månad. Nu är aldrig en bra dag för att försöka rädda mig. Nu är inte en bra dag att sluta vara rädd för vad som skulle kunna hända och börja motverka att det ska hända. Då måste jag acceptera det jobbiga, då måste jag gå från var jag är nu till ett moget tillstånd. Ge upp mina naiva tankar om idyllen där ingenting av det jag läser om händer mig. Varför är vi så rädda för att reda ut våra liv? Vad är det som är så jävla obehagligt med att gå till läkaren och ta ett prov? Blir vi inte alltid, alltid lugnare av att veta? Och allt det här velandet, alla de här halva tankarna som jag inte kan få ut ur huvudets virrvarr, skulle det kunna vara så att de påverkar mina vardagliga beslut också? Allt från Vilket tåg ska jag ta? till Borde jag söka till civilingenjör? Jag bävar för att känna efter där jag inte vill behöva känna efter, jag hatar att jag aldrig ringer idag utan skjuter upp det till en annan dag, och att det alltid knyter sig i magen när jag tänker på vad jag ska göra i framtiden... Hänger allt det här ihop? Som en olycksalig skitdag som bara hänger över mig som gör alla beslut svåra att fatta och alla tankar svåra att tänka. Men för att knyta ihop början till slutet - Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Är det lösningen på mitt problem? Att inte ge mig tid att reflektera utan bara framkalla lite jävlar anamma och beta av listan, från punkt ett till punkt 63, inga undantag, inga imorgon. Bara nu, min säkerhet, mina beslut och min jävla självkänsla.

Vad tror ni?

i'll put my favorite white dress on, and my two dollar shoes...

Part one.



Jag har börjat vakna med en särskild känsla som ombäddar mig i sängen. Den är vare sig sorgsen eller euforisk. Vare sig varm eller kall. Men den känns. Ett tag var jag lite orolig. Det är alltid obehagligt när oidentifierade stämningar tränger sig på. Man vet aldrig hur man ska ställa sig - är det humör att krypa ned under täcket eller att dra på sig de där finfina skorna man aldrig använder? Man vet inte hur man ska förhålla sig till sin lilla nya vän i magen som inte gör så mycket annat än förändrar stämningen där nere. Är det något bra som händer mig?

I helgen var många hemma. Även om det inte såg så många ut på papperet så kändes det som så många fler. Det kändes att allt var annorlunda. En förväntansfull oas som letade sig in till mig. Förväntan när jag duschade, sminkade mig och vadderade mig med nässpray och blommiga servetter i väskan. Jag blir alltid förväntansfull när jag ska träffa människor. Speciellt när det är sådana jag tycker om och ser alldeles för lite av. Det var hur som helst av dem jag förstod vad min nya vän i magen försökte tala om för mig. Vad den envisades med att försöka få mig att förstå. Det var deras tre små ord som bara vipps förklarade för mig vad det är jag drabbats utav.
Jag ska packa. Så sa de. Packa. (Ännu ett fint ord på p!) Synerna som strömmade till mig när de berättade detta tog inte slut med att jag bara såg dem sitta på huk över resväskan och rulla, trycka, rulla, trycka utan jag såg mig själv och min stora fina resväska ligga öppen på sängen full utav bara mina finaste kläder och mina finaste böcker. Och sedan såg jag flyplansstolar, kände suget i magen när planet accelererar, såg städer från flera tusen meters höjd, kände nya dofter på fullpackade trottoarer, såg nya leenden på liknande ansikten, drömde mig till nya affärer med underbara små skatter och nya sagor med många fina människor. Det var en superlängtan som fångade mig och jag lyckades inte skaka mig av den. Var inte ens säker på att jag ville. Vem vill skaka av sig sådant som gör en lycklig? Så mitt nya hak: Resebokshyllan på biblioteket. För jag har kommit på att jag inte har några barn, jag har ingen skola som bundit fast mig med utstakade tentor och redovisningar, jag har inget jobb som jag inte kan ta ledigt ifrån några dagar - så säg mig -
finns det inte någon som vill åka med till någon annanstans?












Part two.
Jag har börjat drömma rätt mycket. Saker som jag minns när jag vaknar. Saker som jag inte tror betyder sådär jättemycket. Men som ändå gör mig rätt lugn. Harmonisk. En av mina drömmar var när jag och några vänner jag inte minns ansiktena på satt och blåste skimrande ballonger. Jättemånga. Vi satt hela natten och blåste och blåste och blåste. Vi blev alldeles yra och drack vin och blev ännu mera yra. Jag minns att någon av oss hade två hästsvansar. Men jag minns inte vem det var. Kanske Julia. Hon är alltid söt med två hästsvansar. Eller i alla fall vad jag minns. Julia med randiga kläder, två hästsvansar och en röd ballong. Ja, så måste det ha varit. Jag tycker att vi borde sitta uppe hela natten och blåsa ballonger mycket oftare. För kan det finnas något bättre än att äta frukost i ett hav av ballonger? Nej, jag tror inte det. Så kom hit med era ballonger.
Kom hit med era älsklingsfärger.
Så skapar vi en ballongvärld tillsammans.

Jag sitter och väntar på att telefonen inte ska ringa. För om den ringer vet jag inte vad jag ska svara. Jag vet inte hur jag ska säga att jag kan inte det här. Jag vet inte hur jag ska säga att jag inte vet varför jag sitter här när jag inte kan det här. Jag vet inte hur jag ska säga vem som har bestämt att jag ska sitta här när jag inte ens vet varför jag sitter här när jag inte kan det här. Jag vet inte ens vad jag ska göra istället för att stirra på telefonen och tänka på att jag inte vet hur jag ska säga vem som har bestämt att jag ska sitta här när jag inte ens vet varför jag sitter här när jag inte kan det här.

Typ så ser min fredag ut.

"I'll meet you 'round the bend my friend, where hearts can heal and souls can mend..."

Idag skiner solen här i Vänersborg. Trädens löv dansar i rött och guld och kinderna blir rosiga när man är ute och promenerar. Jag kände hur det fladdrade i magen när jag cyklade nedför bron till jobbet. Idag jobbar jag bara 11-15 och jag kunde nästan känna glädjen när klockan slår slut på arbetsdagen. Och bara på grund av att min dag började så fint så kände jag kontrasten så starkt, som ett knytnävsslag i magen. Det var en blogg som förändrade hela min syn på dagen. En blogg som jag tycker att hela världen borde läsa. Eller snarare, måste läsa. Det är så svårt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Hjärtat började bulta när jag läste vad den irakiska kvinnan skrivit. Den stackars tjejen som inte är så olik mig och dig. Jag fick svårt att andas. Flackade med blicken. Kände mig pinsamt överrumplad och oförberedd. Imorse cyklade jag och nynnade på musik jag tycker om. Samtidigt sitter en tjej på ett rum i Damascus, med erfarenheter och rädslor som jag inte ens kan föreställa mig. Jag kan läsa om dem i kanske Kite runner men där är de fiktiva och jag vet att författaren är någon helt annan. Även om han upplevt fruktansvärda saker är det inte hans saker jag läser om, det är ingens saker- de är bara uppdiktade. Bloggen hindrar mig från att avfärda texten med sådan lätthet. Nu är det annorlunda. Alldeles för annorlunda. Nu är den text jag läser verklighet trots att känslan av fiktivitet är lika stark som när jag läser Khaled Hosseini. Det här är verklighet, det här är fruktansvärt mycket verklighet och jag lovar, jag skakar fortfarande.

"Ignorance really is bliss sometimes..."

Jag vill bara att ni ska läsa det här, inte för att det är fint eller poetiskt eller roligt utan för att jag tycker att man måste. Det är att slungas så plötsligt in i en verklighet man inte trodde fanns. Hennes värld är världen jag bara upplever i mina mardrömmar och med en ofantlig mängd tacksamhet för mitt liv och ilska över världens orättvisor läser jag hennes blogg och förundras, hatar och gråter. Min tanke var att inte skriva ett enda ord utöver en vädjan till er att uppmärksamma hennes liv som spelas parallellt med våra men samtidigt så ofantligt långt bort. Men jag kunde inte. Och jag kan inte sluta läsa hennes blogg heller. Om det här är hennes enda sätt att få sin historia ut till hela världen så kan jag inte inte läsa. Hela världen behöver höra det från dem som faktiskt är mitt i det, de som vi hör om på nyheterna varje dag. De som faktiskt är mer än siffror och statistik. De som är som du och jag.

It takes a lot to get the energy and resolution to blog lately. I guess it’s mainly because just thinking about the state of Iraq leaves me drained and depressed. But I had to write tonight. As I write this, Oprah is on Channel 4 (one of the MBC channels we get on Nilesat), showing Americans how to get out of debt. Her guest speaker is telling a studio full of American women who seem to have over-shopped that they could probably do with fewer designer products. As they talk about increasing incomes and fortunes, Sabrine Al-Janabi, a young Iraqi woman, is on Al Jazeera telling how Iraqi security forces abducted her from her home and raped her. You can only see her eyes, her voice is hoarse and it keeps breaking as she speaks. In the end she tells the reporter that she can’t talk about it anymore and she covers her eyes with shame. She might just be the bravest Iraqi woman ever. Everyone knows American forces and Iraqi security forces are raping women (and men), but this is possibly the first woman who publicly comes out and tells about it using her actual name. Hearing her tell her story physically makes my heart ache. Some people will call her a liar. Others (including pro-war Iraqis) will call her a prostitute- shame on you in advance.

Ur Baghdad Burning, http://riverbendblog.blogspot.com/

A Thousand Splendid Suns

Min dag började dåligt. Jag trodde att jag skulle börja gråta. När jag cyklade. När jag satt på tåget. När jag såg Mårten. Jag sov för länge så jag fick skynda mig som attans. Finns det något värre än att stressa innan man ens hunnit vakna? Och så upptäckte jag att alla hårnålar och toffsar fanns i lägenheten. Och det var inte en chans att jag skulle hinna duscha. Och så såg det ut att börja regna när som helst. Och regnkläderna låg också i lägenheten. I vår torra fina lägenhet som doftar lördag och som jag med alla mina krafter försökte teleportera mig till. Tror ni det gick? Nej, just det.
Så i alla fall. Jag hade inte ens tid att stå och titta ut genom hallfönstret och sucka över hur grått det var utan jag måste springa ut till garaget, fastna mde dörrhandtaget i jackan, förgäves kämpa mig loss, bli tvungen att kasta ifrån mig väskan för att lirka handtaget ur fickan, krångla mig in förbi mammas och pappas cyklar och cykla av bara helvete. Jag hann inte ens stänga garagedörren. Jag hann tänka tanken Det regnar ju inte!, och jag hann komma till lekplatsen när jag plötsligt kände de första dropparna slå ned på mig. Och sen var de lite fler. Och sen lite fler ändå. Och lite fler, fler, fler... Till slut kunde jag inte räkna dem. De fläckade mina jeans, blötte ned mina armar och duschade håret vilket jag inte haft tid till. Det kunde ju ha varit positivt, men ofrivilligt duschande är det värsta duschande man kan tänka sig. Jag fick stå på pedalerna hela vägen, inte bara för att sadeln var genomblöt utan för att om jag inte gjorde det skulle jag aldrig ha hunnit med tåget och då skulle jag bli tvungen att ringa mamma som skulle få kasta sig ur sängen och köra mig till Uddevalla och då hade jag kommit försent till ekonomimötet på Bohusläningen. Nej, jag hade inget val. När jag kom fram till stationen (med en sjuuuukt brännande hals och blodsmak i munnen) stod tåget på spåret. Hade jag haft några krafter kvar hade jag skyndat mig ännu lite mer men jag var bara nöjd över att orka cykla i samma tempo. Och det är då när jag mentals nästan redan befinner mig i tåget, som en buss möter mig OCH KÖR I EN JÄVLA VATTENPÖL OCH SKVÄTTER NED VARENDA LITEN GNUTTA AV MIG SOM LYCKATS GÖMMA SIG FÖR REGNET!! Åh, det var som att sväva på rosa moln... Det enda som hindrade mig från att gråta var att jag faktiskt hann med tåget. Det började rulla redan innan jag satt mig ned.
Så nu sitter jag här i värmen och plaskar med tårna i mina skor (som om de skulle hinna torka på 8 timmar) och fingrar lite på min nyköpta bok Tusen strålande solar av Khaled Hosseini samtidigt som jag äter ur godispåsen jag inte kunde motstå på lunchen. Jag är glad att dagen snart är över. Vissa dagar är bara för långa och vissa dagar borde man verkligen inte gå upp ur sängen. Idag är en sådan dag.

If only you were here...