Jag sitter och väntar på att telefonen inte ska ringa. För om den ringer vet jag inte vad jag ska svara. Jag vet inte hur jag ska säga att jag kan inte det här. Jag vet inte hur jag ska säga att jag inte vet varför jag sitter här när jag inte kan det här. Jag vet inte hur jag ska säga vem som har bestämt att jag ska sitta här när jag inte ens vet varför jag sitter här när jag inte kan det här. Jag vet inte ens vad jag ska göra istället för att stirra på telefonen och tänka på att jag inte vet hur jag ska säga vem som har bestämt att jag ska sitta här när jag inte ens vet varför jag sitter här när jag inte kan det här.

Typ så ser min fredag ut.

"I'll meet you 'round the bend my friend, where hearts can heal and souls can mend..."

Idag skiner solen här i Vänersborg. Trädens löv dansar i rött och guld och kinderna blir rosiga när man är ute och promenerar. Jag kände hur det fladdrade i magen när jag cyklade nedför bron till jobbet. Idag jobbar jag bara 11-15 och jag kunde nästan känna glädjen när klockan slår slut på arbetsdagen. Och bara på grund av att min dag började så fint så kände jag kontrasten så starkt, som ett knytnävsslag i magen. Det var en blogg som förändrade hela min syn på dagen. En blogg som jag tycker att hela världen borde läsa. Eller snarare, måste läsa. Det är så svårt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Hjärtat började bulta när jag läste vad den irakiska kvinnan skrivit. Den stackars tjejen som inte är så olik mig och dig. Jag fick svårt att andas. Flackade med blicken. Kände mig pinsamt överrumplad och oförberedd. Imorse cyklade jag och nynnade på musik jag tycker om. Samtidigt sitter en tjej på ett rum i Damascus, med erfarenheter och rädslor som jag inte ens kan föreställa mig. Jag kan läsa om dem i kanske Kite runner men där är de fiktiva och jag vet att författaren är någon helt annan. Även om han upplevt fruktansvärda saker är det inte hans saker jag läser om, det är ingens saker- de är bara uppdiktade. Bloggen hindrar mig från att avfärda texten med sådan lätthet. Nu är det annorlunda. Alldeles för annorlunda. Nu är den text jag läser verklighet trots att känslan av fiktivitet är lika stark som när jag läser Khaled Hosseini. Det här är verklighet, det här är fruktansvärt mycket verklighet och jag lovar, jag skakar fortfarande.

"Ignorance really is bliss sometimes..."

Jag vill bara att ni ska läsa det här, inte för att det är fint eller poetiskt eller roligt utan för att jag tycker att man måste. Det är att slungas så plötsligt in i en verklighet man inte trodde fanns. Hennes värld är världen jag bara upplever i mina mardrömmar och med en ofantlig mängd tacksamhet för mitt liv och ilska över världens orättvisor läser jag hennes blogg och förundras, hatar och gråter. Min tanke var att inte skriva ett enda ord utöver en vädjan till er att uppmärksamma hennes liv som spelas parallellt med våra men samtidigt så ofantligt långt bort. Men jag kunde inte. Och jag kan inte sluta läsa hennes blogg heller. Om det här är hennes enda sätt att få sin historia ut till hela världen så kan jag inte inte läsa. Hela världen behöver höra det från dem som faktiskt är mitt i det, de som vi hör om på nyheterna varje dag. De som faktiskt är mer än siffror och statistik. De som är som du och jag.

It takes a lot to get the energy and resolution to blog lately. I guess it’s mainly because just thinking about the state of Iraq leaves me drained and depressed. But I had to write tonight. As I write this, Oprah is on Channel 4 (one of the MBC channels we get on Nilesat), showing Americans how to get out of debt. Her guest speaker is telling a studio full of American women who seem to have over-shopped that they could probably do with fewer designer products. As they talk about increasing incomes and fortunes, Sabrine Al-Janabi, a young Iraqi woman, is on Al Jazeera telling how Iraqi security forces abducted her from her home and raped her. You can only see her eyes, her voice is hoarse and it keeps breaking as she speaks. In the end she tells the reporter that she can’t talk about it anymore and she covers her eyes with shame. She might just be the bravest Iraqi woman ever. Everyone knows American forces and Iraqi security forces are raping women (and men), but this is possibly the first woman who publicly comes out and tells about it using her actual name. Hearing her tell her story physically makes my heart ache. Some people will call her a liar. Others (including pro-war Iraqis) will call her a prostitute- shame on you in advance.

Ur Baghdad Burning, http://riverbendblog.blogspot.com/

A Thousand Splendid Suns

Min dag började dåligt. Jag trodde att jag skulle börja gråta. När jag cyklade. När jag satt på tåget. När jag såg Mårten. Jag sov för länge så jag fick skynda mig som attans. Finns det något värre än att stressa innan man ens hunnit vakna? Och så upptäckte jag att alla hårnålar och toffsar fanns i lägenheten. Och det var inte en chans att jag skulle hinna duscha. Och så såg det ut att börja regna när som helst. Och regnkläderna låg också i lägenheten. I vår torra fina lägenhet som doftar lördag och som jag med alla mina krafter försökte teleportera mig till. Tror ni det gick? Nej, just det.
Så i alla fall. Jag hade inte ens tid att stå och titta ut genom hallfönstret och sucka över hur grått det var utan jag måste springa ut till garaget, fastna mde dörrhandtaget i jackan, förgäves kämpa mig loss, bli tvungen att kasta ifrån mig väskan för att lirka handtaget ur fickan, krångla mig in förbi mammas och pappas cyklar och cykla av bara helvete. Jag hann inte ens stänga garagedörren. Jag hann tänka tanken Det regnar ju inte!, och jag hann komma till lekplatsen när jag plötsligt kände de första dropparna slå ned på mig. Och sen var de lite fler. Och sen lite fler ändå. Och lite fler, fler, fler... Till slut kunde jag inte räkna dem. De fläckade mina jeans, blötte ned mina armar och duschade håret vilket jag inte haft tid till. Det kunde ju ha varit positivt, men ofrivilligt duschande är det värsta duschande man kan tänka sig. Jag fick stå på pedalerna hela vägen, inte bara för att sadeln var genomblöt utan för att om jag inte gjorde det skulle jag aldrig ha hunnit med tåget och då skulle jag bli tvungen att ringa mamma som skulle få kasta sig ur sängen och köra mig till Uddevalla och då hade jag kommit försent till ekonomimötet på Bohusläningen. Nej, jag hade inget val. När jag kom fram till stationen (med en sjuuuukt brännande hals och blodsmak i munnen) stod tåget på spåret. Hade jag haft några krafter kvar hade jag skyndat mig ännu lite mer men jag var bara nöjd över att orka cykla i samma tempo. Och det är då när jag mentals nästan redan befinner mig i tåget, som en buss möter mig OCH KÖR I EN JÄVLA VATTENPÖL OCH SKVÄTTER NED VARENDA LITEN GNUTTA AV MIG SOM LYCKATS GÖMMA SIG FÖR REGNET!! Åh, det var som att sväva på rosa moln... Det enda som hindrade mig från att gråta var att jag faktiskt hann med tåget. Det började rulla redan innan jag satt mig ned.
Så nu sitter jag här i värmen och plaskar med tårna i mina skor (som om de skulle hinna torka på 8 timmar) och fingrar lite på min nyköpta bok Tusen strålande solar av Khaled Hosseini samtidigt som jag äter ur godispåsen jag inte kunde motstå på lunchen. Jag är glad att dagen snart är över. Vissa dagar är bara för långa och vissa dagar borde man verkligen inte gå upp ur sängen. Idag är en sådan dag.

If only you were here...

There are places I remember...

I morse hittade jag min bandspelare. Min rosa fina bandspelare. Jag blev så glad, jag hade nästan glömt att jag hade den. Tursamt var ju också att jag alldeles nyligen fyllt en tygpåse med alla mina band. Alla de där små skatterna som stått uppradade i min bokhylla i Blåsut, låg nu i påsen i hallen och trots att jag redan var förskräckligt sen till tåget så norpade jag åt mig ett band innan jag rusade nedför trapporna. Det blev ett bra band. Det blev ett Get it on -band av Amanda. Jag kände hjärtat dunka inne i bröstet hela vägen till stationen och det berodde inte bara på tidspressen. Jag var förväntansfull på bandet. Vilka låtar var med? Skulle jag få höra det knastra? Skulle jag få samma varma känsla i magen som jag fick förr? Hörlurarna trasslade in sig i varandra. Jag fick stå med kalla, stela fingrar och svära halv åtta på morgonen för att få loss det. Till slut gick det. Då kunde jag stoppa snäckorna i öronen och stänga igen bandspelaren och få höra det underbara lilla klicket när man stänger locket. Min upplevelse den här onsdagsmorgonen blev mer än jag räknat med. Det var så längesedan jag lyssnade på de här låtarna och det var så mycket som kom tillbaka till mig. Mycket av det var för mycket för en såpass tidig morgon och när tåget väl kom inrullande kunde jag inte annat än att bara sjunka ned i sätet och lyssna, lyssna, lyssna. Det var musik som jag lyssnat på när jag varit ett helt annat jag. Ett jag som ville att mitt rum skulle vara täckt av lp-skivor och tidningsurklipp. Ett jag som bara ville åka ut i världen i en folkabuss och sjunga tills rösten brast. Som ville dansa, dansa, dansa och som aldrig trodde att jag skulle sluta sjunga Fields of gold eller ha utsvängda jeans. Ett jag som tyckte att alla som inte kunde se skillnad på Paul och George var dumma i huvudet och som trodde att manchester var för evigt. Varför slutade jag tänka så? Vad var det som hände som gjorde att jag övergav mina pins och starka känslor? Växte jag upp? Var det världen som förändrades? Var det alla omkring mig? Jag vill inte vara där igen, det vill jag inte. Ändå kan jag inte låta bli att bli tårögd av att lyssna på mina gamla band. Dammiga, skrapiga och så otroligt fantastiska att jag knappt kan tycka att det finns något finare i hela värlrden.

I carry sunshine in a bag

Så här fin ska jag försöka vara hela hösten. Och så ska jag försöka baka mer. Så att det doftar choklad ändå ut i trapphuset. Och så ska jag köpa en svart tamburmajor och hänga kläder och julgransbelysning i den. Så kan jag dricka te och skriva höstsaker under mitt höstjulgransträd tills jag blir hungrig. Då ska jag äta brysselkålsgryta. För det är egentligen det enda man ska äta på hösten. Sen vill jag dansa på asfalterade gator och ha strumbyxor så länge det bara går. Och handla grönsaker i saluhallarna och låna tonvis med böcker från biblioteket som nästan är sönderbläddrade av alla ivriga fingrar som älskat varenda blad. Sen ska jag kanske blogga för bohusläningen och få massa extrapengar för att sitta så här, fast på arbetstid. Och så ska jag sy de där kjolarna som jag har köpt tyg till och sy på alla knappar jag förvarar i min fina franska låda som jag fick av Julia en fin födelsedag. Och jag ska införskaffa någonting som är löjligt blommigt och ha det liggande framme så att jag ser den varje morgon när jag 6.30 frusen och alldeles förskräckligt trött, stapplar ut i vardagsrummet. Det blir som att var dag lägga till en pärla i mitt smyckeskrin.