A Thousand Splendid Suns

Min dag började dåligt. Jag trodde att jag skulle börja gråta. När jag cyklade. När jag satt på tåget. När jag såg Mårten. Jag sov för länge så jag fick skynda mig som attans. Finns det något värre än att stressa innan man ens hunnit vakna? Och så upptäckte jag att alla hårnålar och toffsar fanns i lägenheten. Och det var inte en chans att jag skulle hinna duscha. Och så såg det ut att börja regna när som helst. Och regnkläderna låg också i lägenheten. I vår torra fina lägenhet som doftar lördag och som jag med alla mina krafter försökte teleportera mig till. Tror ni det gick? Nej, just det.
Så i alla fall. Jag hade inte ens tid att stå och titta ut genom hallfönstret och sucka över hur grått det var utan jag måste springa ut till garaget, fastna mde dörrhandtaget i jackan, förgäves kämpa mig loss, bli tvungen att kasta ifrån mig väskan för att lirka handtaget ur fickan, krångla mig in förbi mammas och pappas cyklar och cykla av bara helvete. Jag hann inte ens stänga garagedörren. Jag hann tänka tanken Det regnar ju inte!, och jag hann komma till lekplatsen när jag plötsligt kände de första dropparna slå ned på mig. Och sen var de lite fler. Och sen lite fler ändå. Och lite fler, fler, fler... Till slut kunde jag inte räkna dem. De fläckade mina jeans, blötte ned mina armar och duschade håret vilket jag inte haft tid till. Det kunde ju ha varit positivt, men ofrivilligt duschande är det värsta duschande man kan tänka sig. Jag fick stå på pedalerna hela vägen, inte bara för att sadeln var genomblöt utan för att om jag inte gjorde det skulle jag aldrig ha hunnit med tåget och då skulle jag bli tvungen att ringa mamma som skulle få kasta sig ur sängen och köra mig till Uddevalla och då hade jag kommit försent till ekonomimötet på Bohusläningen. Nej, jag hade inget val. När jag kom fram till stationen (med en sjuuuukt brännande hals och blodsmak i munnen) stod tåget på spåret. Hade jag haft några krafter kvar hade jag skyndat mig ännu lite mer men jag var bara nöjd över att orka cykla i samma tempo. Och det är då när jag mentals nästan redan befinner mig i tåget, som en buss möter mig OCH KÖR I EN JÄVLA VATTENPÖL OCH SKVÄTTER NED VARENDA LITEN GNUTTA AV MIG SOM LYCKATS GÖMMA SIG FÖR REGNET!! Åh, det var som att sväva på rosa moln... Det enda som hindrade mig från att gråta var att jag faktiskt hann med tåget. Det började rulla redan innan jag satt mig ned.
Så nu sitter jag här i värmen och plaskar med tårna i mina skor (som om de skulle hinna torka på 8 timmar) och fingrar lite på min nyköpta bok Tusen strålande solar av Khaled Hosseini samtidigt som jag äter ur godispåsen jag inte kunde motstå på lunchen. Jag är glad att dagen snart är över. Vissa dagar är bara för långa och vissa dagar borde man verkligen inte gå upp ur sängen. Idag är en sådan dag.

If only you were here...