Snart åker Sofia, Linnea och jag till Oslo. Bara fem timmar kvar.

Colour my world

Mitt liv innehåller nästan bara svart. Svarta mornar, svarta kvällar. Och nätter såklart. Svarta skor, svarta kläder. Svart sjal. Svart hår, svart kaffe i koppen.Och lite svart inuti mig också. Ibland. För få pepparkakor och röda plyschdräkter. För få sprakande regnbågar. Så nu blir det ändring på det. Här kommer lite fina färgbilder för att liva upp. För kanske ni också omger er av lite för mycket svart. Som man gör ibland. Utan att tänka på det bara.

Så där ja. Mycket bättre.

its confusing my existence, it's contruding my mind

Nu är det officiellt snart julafton. Nu är det officiellt dags att börja ordna med julklappar, baka som galningar och pynta lägenheten med massor av små ljus. 23 dagar kvar, mina vänner!

Idag

sov jag rätt länge. Alex och jag vaknade lite för sent och åt gröt och blåbärssoppa. När Alex åkte till jobbet spenderade jag några timmar till att inte plugga. Tänk vad mycket tid man kan lägga på att inte göra någonting. Bara sitta och veta att jag verkligen inte behöver plugga, eller bättre än det – att jag inte ens kan plugga. Jag tror till och med att det är en av mina nya favoritsysselsättningar. Göra ingenting. Mer sådant tror jag.

tränade jag. För första gången på länge. Första gången på så länge att jag trodde att jag skulle explodera. Men det gjorde jag ju inte. Såklart. Och så fick jag ett nytt kort av snälla killen i kassan. Jag slapp alltså betala 50 spänn för att jag glömt vart jag lagt mitt kort. För det är vad jag har gjort alla andra gånger. Glömt vart jag lagt det. Och då har jag fått betala 50 kronor bara för att jag är dum. Och glömsk. Och skulle jag lära mig av mina misstag? Nej. Inte alls. Men nu var det en snäll kille. Som bjöd mig på kortet. Så nu har jag ett spejsat kort. För de har just gjort alldeles nya. Blå. Och gula. Nice.

har Alex och jag bakat årets premiärlussekatter. De är stora och fina och smakar som lussekatter ska. Och utan russin. Det är en fin sak med att inte bo hemma. Nu kan vi baka alla lussekatter utan russin för det är bara vi två russinhatare som ska äta dem.

Igår

följde jag med pappa till Överby och tittade på adventsstjärnor. Om jag hade kunnat hade jag köpt ett tjugotal i massor av olika färger och hängt upp i fönstren hos oss. Det hade varit så fint med regnbågsfärger lite à la Julias ballonger och det skulle glittra och glänsa och jag skulle bli alldeles lycklig och kunna spendera timmar och beskåda den vackra dekorationen. Bara Håkan vore så snäll och gav mig en löneökning så…

kom Anna till oss och vi rökte vattenpipa och drack vin, cider och cointreau. Vi pratade om dyra möbler och kärlek som gör en lite trasig. Sen gick vi och guitarheroade hos Pierre och Marie och vi var där ända tills Alex fick katthår i ögat och vi fick gå hem och proppa i honom tabletter. Men Viktor Bergman var där och han har inte spelat piano sedan i våras för skolan i Stockholm tog död på hans glöd så nu har jag inte så dåligt samvete längre för att jag aldrig spelar piano.

Och så har jag varit i Paris också. Och hälsat på en så fin tjej som bor i en så fin lägenhet i en så fin trappuppgång där man kan se Afrika på väggen om man bara försöker. Och om man försöker och lyckas se Afrika så vet man att det bara är en trappa kvar ända upp till den lilla lilla dörren hem till Julia. I Paris shoppade vi massa saker för alldeles för mycket pengar och vi åt chokladfondue och crêpes och vi lyssnade på musik och såg på många behövliga desperate housewives- avsnitt. Och så såg vi Triumfbågen och Notre Dame men Eiffeltornet såg jag bara på håll men det är ju å andra sidan då det är som finast. Men som alltid blev jag tvungen att åka hem för tidigt och jag känner fortfarande att jag inte alls hann bli klar med Paris alla små gränder och affärer men det jag saknar mest är ändå Julia som plötsligt känns på tok för långt bort.

Julia och jag.
Julia och hennes fantastiskt lilla dörr. Och cykeln som jag inte förstod ifall den tillhörde henne eller inte...?

Ett ekonomiskt sett mycket föredömligt rött vin.


Och sen stannade jag i Stockholm ett alldeles för kort dygn men vi försökte så gott vi kunde att hinna med sånt man gör i Stockholm och tiden gick verkligen alldeles för fort när vi till slut pratade lite om det vi ofta tänker på. Så vi fick skynda till tåget för att jag inte skulle förlora biljettpengarna och vi hann med en marginal på fem minuter och jag såg Amanda försvinna i folkmängden och tänkte att herregud vilka fina vänner jag har ändå.

Fina Amanda på mysiga String.
Te som värmde rätt så ordentligt i snöstormen.
Detta vaknade jag till den där måndagsmorgonen. Jag fick en smärre chock.

Paris, Stockholm och långa restider i alla ära men det är rätt skönt att få komma hem också och bli så där gränslöst bedårad av någon som är sådär jättefin.

En del människor lindar in sig själva och allt omkring dem i säkerhetsanordningar. Det kan vara att klä på sig en gul reflexväst vid utomhusvistelse innan kl 08.00 och efter kl 17.00. Det kan vara att alltid stänga av mobilen på natten för att undvika onödig sakdlig (?) strålning. Eller så kan det vara att bara äta halva biskvin för att inte lagra för många sockermolekyler än vad som är absolut nog. De aktar sig för mörka gränder, de ler alltid åt människor som konfronterar dem, de tänker alltid efter innan de säger någonting högt och det är de som alltid frågar sig om det finns någonting i omgivningen som kan skada dem. Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Jag önskar jag vore lika väl anpassad till vår snedvridna värld som de. Men är de verkligen så starka som jag vill tro? Eller är de sådana som ständigt går omkring och räds för världen och dess innehåll? Som alltid, alltid väljer det säkra före det osäkra? Eller är de bara mycket mognare än jag - är de sådana som ser världens faror, försvarar sig mot dem, and that's it. Visst är det sådana vi borde vara.
Jag önskar att jag också klämde efter knölar en gång i månaden, skrev upp mig på donationsregister eller struntade i den ena chokladänden på gajsaren. Jag önskar jag vore en människa som inte är rädd utan som registrerar faror och gör mitt bästa för att undvika dem. Som kallt räddar mig själv. Men jag är inte sån. Jag är snarare en sån som skjuter upp det till imorgon. Eller kanske nästa månad. Nu är aldrig en bra dag för att försöka rädda mig. Nu är inte en bra dag att sluta vara rädd för vad som skulle kunna hända och börja motverka att det ska hända. Då måste jag acceptera det jobbiga, då måste jag gå från var jag är nu till ett moget tillstånd. Ge upp mina naiva tankar om idyllen där ingenting av det jag läser om händer mig. Varför är vi så rädda för att reda ut våra liv? Vad är det som är så jävla obehagligt med att gå till läkaren och ta ett prov? Blir vi inte alltid, alltid lugnare av att veta? Och allt det här velandet, alla de här halva tankarna som jag inte kan få ut ur huvudets virrvarr, skulle det kunna vara så att de påverkar mina vardagliga beslut också? Allt från Vilket tåg ska jag ta? till Borde jag söka till civilingenjör? Jag bävar för att känna efter där jag inte vill behöva känna efter, jag hatar att jag aldrig ringer idag utan skjuter upp det till en annan dag, och att det alltid knyter sig i magen när jag tänker på vad jag ska göra i framtiden... Hänger allt det här ihop? Som en olycksalig skitdag som bara hänger över mig som gör alla beslut svåra att fatta och alla tankar svåra att tänka. Men för att knyta ihop början till slutet - Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Är det lösningen på mitt problem? Att inte ge mig tid att reflektera utan bara framkalla lite jävlar anamma och beta av listan, från punkt ett till punkt 63, inga undantag, inga imorgon. Bara nu, min säkerhet, mina beslut och min jävla självkänsla.

Vad tror ni?

i'll put my favorite white dress on, and my two dollar shoes...

Part one.



Jag har börjat vakna med en särskild känsla som ombäddar mig i sängen. Den är vare sig sorgsen eller euforisk. Vare sig varm eller kall. Men den känns. Ett tag var jag lite orolig. Det är alltid obehagligt när oidentifierade stämningar tränger sig på. Man vet aldrig hur man ska ställa sig - är det humör att krypa ned under täcket eller att dra på sig de där finfina skorna man aldrig använder? Man vet inte hur man ska förhålla sig till sin lilla nya vän i magen som inte gör så mycket annat än förändrar stämningen där nere. Är det något bra som händer mig?

I helgen var många hemma. Även om det inte såg så många ut på papperet så kändes det som så många fler. Det kändes att allt var annorlunda. En förväntansfull oas som letade sig in till mig. Förväntan när jag duschade, sminkade mig och vadderade mig med nässpray och blommiga servetter i väskan. Jag blir alltid förväntansfull när jag ska träffa människor. Speciellt när det är sådana jag tycker om och ser alldeles för lite av. Det var hur som helst av dem jag förstod vad min nya vän i magen försökte tala om för mig. Vad den envisades med att försöka få mig att förstå. Det var deras tre små ord som bara vipps förklarade för mig vad det är jag drabbats utav.
Jag ska packa. Så sa de. Packa. (Ännu ett fint ord på p!) Synerna som strömmade till mig när de berättade detta tog inte slut med att jag bara såg dem sitta på huk över resväskan och rulla, trycka, rulla, trycka utan jag såg mig själv och min stora fina resväska ligga öppen på sängen full utav bara mina finaste kläder och mina finaste böcker. Och sedan såg jag flyplansstolar, kände suget i magen när planet accelererar, såg städer från flera tusen meters höjd, kände nya dofter på fullpackade trottoarer, såg nya leenden på liknande ansikten, drömde mig till nya affärer med underbara små skatter och nya sagor med många fina människor. Det var en superlängtan som fångade mig och jag lyckades inte skaka mig av den. Var inte ens säker på att jag ville. Vem vill skaka av sig sådant som gör en lycklig? Så mitt nya hak: Resebokshyllan på biblioteket. För jag har kommit på att jag inte har några barn, jag har ingen skola som bundit fast mig med utstakade tentor och redovisningar, jag har inget jobb som jag inte kan ta ledigt ifrån några dagar - så säg mig -
finns det inte någon som vill åka med till någon annanstans?












Part two.
Jag har börjat drömma rätt mycket. Saker som jag minns när jag vaknar. Saker som jag inte tror betyder sådär jättemycket. Men som ändå gör mig rätt lugn. Harmonisk. En av mina drömmar var när jag och några vänner jag inte minns ansiktena på satt och blåste skimrande ballonger. Jättemånga. Vi satt hela natten och blåste och blåste och blåste. Vi blev alldeles yra och drack vin och blev ännu mera yra. Jag minns att någon av oss hade två hästsvansar. Men jag minns inte vem det var. Kanske Julia. Hon är alltid söt med två hästsvansar. Eller i alla fall vad jag minns. Julia med randiga kläder, två hästsvansar och en röd ballong. Ja, så måste det ha varit. Jag tycker att vi borde sitta uppe hela natten och blåsa ballonger mycket oftare. För kan det finnas något bättre än att äta frukost i ett hav av ballonger? Nej, jag tror inte det. Så kom hit med era ballonger.
Kom hit med era älsklingsfärger.
Så skapar vi en ballongvärld tillsammans.