D***head

Jag köpte en vinterskiva igår. När gick hösten till vinter?
I den går sångerna så här:

And, this, is my brain
It's torturous analytical thoughts
Make me go insane
And I use mouthwash
Sometimes I floss
I got a family
And I drink cups of tea
I've got nostalgic pavements
I've got familiar faces
I've got a mixed-up memory
And I've got favourite places
And I'm singing "oh oh" on a Friday night

och lite så här:

You're chatting to me, like we connect
But I don't even know if we're still friends
It's so confusing,understanding you is making me not want to do
the things that I know I should do
But I trip fast and then I lose
And I hate looking like a fool
I just want your kiss boy, kiss boy, kiss boy

Om jag kunde vara någon annan för en dag skulle jag vilja vara hon. Massor av hon.

Snart åker Sofia, Linnea och jag till Oslo. Bara fem timmar kvar.

Colour my world

Mitt liv innehåller nästan bara svart. Svarta mornar, svarta kvällar. Och nätter såklart. Svarta skor, svarta kläder. Svart sjal. Svart hår, svart kaffe i koppen.Och lite svart inuti mig också. Ibland. För få pepparkakor och röda plyschdräkter. För få sprakande regnbågar. Så nu blir det ändring på det. Här kommer lite fina färgbilder för att liva upp. För kanske ni också omger er av lite för mycket svart. Som man gör ibland. Utan att tänka på det bara.

Så där ja. Mycket bättre.

its confusing my existence, it's contruding my mind

Nu är det officiellt snart julafton. Nu är det officiellt dags att börja ordna med julklappar, baka som galningar och pynta lägenheten med massor av små ljus. 23 dagar kvar, mina vänner!

Idag

sov jag rätt länge. Alex och jag vaknade lite för sent och åt gröt och blåbärssoppa. När Alex åkte till jobbet spenderade jag några timmar till att inte plugga. Tänk vad mycket tid man kan lägga på att inte göra någonting. Bara sitta och veta att jag verkligen inte behöver plugga, eller bättre än det – att jag inte ens kan plugga. Jag tror till och med att det är en av mina nya favoritsysselsättningar. Göra ingenting. Mer sådant tror jag.

tränade jag. För första gången på länge. Första gången på så länge att jag trodde att jag skulle explodera. Men det gjorde jag ju inte. Såklart. Och så fick jag ett nytt kort av snälla killen i kassan. Jag slapp alltså betala 50 spänn för att jag glömt vart jag lagt mitt kort. För det är vad jag har gjort alla andra gånger. Glömt vart jag lagt det. Och då har jag fått betala 50 kronor bara för att jag är dum. Och glömsk. Och skulle jag lära mig av mina misstag? Nej. Inte alls. Men nu var det en snäll kille. Som bjöd mig på kortet. Så nu har jag ett spejsat kort. För de har just gjort alldeles nya. Blå. Och gula. Nice.

har Alex och jag bakat årets premiärlussekatter. De är stora och fina och smakar som lussekatter ska. Och utan russin. Det är en fin sak med att inte bo hemma. Nu kan vi baka alla lussekatter utan russin för det är bara vi två russinhatare som ska äta dem.

Igår

följde jag med pappa till Överby och tittade på adventsstjärnor. Om jag hade kunnat hade jag köpt ett tjugotal i massor av olika färger och hängt upp i fönstren hos oss. Det hade varit så fint med regnbågsfärger lite à la Julias ballonger och det skulle glittra och glänsa och jag skulle bli alldeles lycklig och kunna spendera timmar och beskåda den vackra dekorationen. Bara Håkan vore så snäll och gav mig en löneökning så…

kom Anna till oss och vi rökte vattenpipa och drack vin, cider och cointreau. Vi pratade om dyra möbler och kärlek som gör en lite trasig. Sen gick vi och guitarheroade hos Pierre och Marie och vi var där ända tills Alex fick katthår i ögat och vi fick gå hem och proppa i honom tabletter. Men Viktor Bergman var där och han har inte spelat piano sedan i våras för skolan i Stockholm tog död på hans glöd så nu har jag inte så dåligt samvete längre för att jag aldrig spelar piano.

Och så har jag varit i Paris också. Och hälsat på en så fin tjej som bor i en så fin lägenhet i en så fin trappuppgång där man kan se Afrika på väggen om man bara försöker. Och om man försöker och lyckas se Afrika så vet man att det bara är en trappa kvar ända upp till den lilla lilla dörren hem till Julia. I Paris shoppade vi massa saker för alldeles för mycket pengar och vi åt chokladfondue och crêpes och vi lyssnade på musik och såg på många behövliga desperate housewives- avsnitt. Och så såg vi Triumfbågen och Notre Dame men Eiffeltornet såg jag bara på håll men det är ju å andra sidan då det är som finast. Men som alltid blev jag tvungen att åka hem för tidigt och jag känner fortfarande att jag inte alls hann bli klar med Paris alla små gränder och affärer men det jag saknar mest är ändå Julia som plötsligt känns på tok för långt bort.

Julia och jag.
Julia och hennes fantastiskt lilla dörr. Och cykeln som jag inte förstod ifall den tillhörde henne eller inte...?

Ett ekonomiskt sett mycket föredömligt rött vin.


Och sen stannade jag i Stockholm ett alldeles för kort dygn men vi försökte så gott vi kunde att hinna med sånt man gör i Stockholm och tiden gick verkligen alldeles för fort när vi till slut pratade lite om det vi ofta tänker på. Så vi fick skynda till tåget för att jag inte skulle förlora biljettpengarna och vi hann med en marginal på fem minuter och jag såg Amanda försvinna i folkmängden och tänkte att herregud vilka fina vänner jag har ändå.

Fina Amanda på mysiga String.
Te som värmde rätt så ordentligt i snöstormen.
Detta vaknade jag till den där måndagsmorgonen. Jag fick en smärre chock.

Paris, Stockholm och långa restider i alla ära men det är rätt skönt att få komma hem också och bli så där gränslöst bedårad av någon som är sådär jättefin.

En del människor lindar in sig själva och allt omkring dem i säkerhetsanordningar. Det kan vara att klä på sig en gul reflexväst vid utomhusvistelse innan kl 08.00 och efter kl 17.00. Det kan vara att alltid stänga av mobilen på natten för att undvika onödig sakdlig (?) strålning. Eller så kan det vara att bara äta halva biskvin för att inte lagra för många sockermolekyler än vad som är absolut nog. De aktar sig för mörka gränder, de ler alltid åt människor som konfronterar dem, de tänker alltid efter innan de säger någonting högt och det är de som alltid frågar sig om det finns någonting i omgivningen som kan skada dem. Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Jag önskar jag vore lika väl anpassad till vår snedvridna värld som de. Men är de verkligen så starka som jag vill tro? Eller är de sådana som ständigt går omkring och räds för världen och dess innehåll? Som alltid, alltid väljer det säkra före det osäkra? Eller är de bara mycket mognare än jag - är de sådana som ser världens faror, försvarar sig mot dem, and that's it. Visst är det sådana vi borde vara.
Jag önskar att jag också klämde efter knölar en gång i månaden, skrev upp mig på donationsregister eller struntade i den ena chokladänden på gajsaren. Jag önskar jag vore en människa som inte är rädd utan som registrerar faror och gör mitt bästa för att undvika dem. Som kallt räddar mig själv. Men jag är inte sån. Jag är snarare en sån som skjuter upp det till imorgon. Eller kanske nästa månad. Nu är aldrig en bra dag för att försöka rädda mig. Nu är inte en bra dag att sluta vara rädd för vad som skulle kunna hända och börja motverka att det ska hända. Då måste jag acceptera det jobbiga, då måste jag gå från var jag är nu till ett moget tillstånd. Ge upp mina naiva tankar om idyllen där ingenting av det jag läser om händer mig. Varför är vi så rädda för att reda ut våra liv? Vad är det som är så jävla obehagligt med att gå till läkaren och ta ett prov? Blir vi inte alltid, alltid lugnare av att veta? Och allt det här velandet, alla de här halva tankarna som jag inte kan få ut ur huvudets virrvarr, skulle det kunna vara så att de påverkar mina vardagliga beslut också? Allt från Vilket tåg ska jag ta? till Borde jag söka till civilingenjör? Jag bävar för att känna efter där jag inte vill behöva känna efter, jag hatar att jag aldrig ringer idag utan skjuter upp det till en annan dag, och att det alltid knyter sig i magen när jag tänker på vad jag ska göra i framtiden... Hänger allt det här ihop? Som en olycksalig skitdag som bara hänger över mig som gör alla beslut svåra att fatta och alla tankar svåra att tänka. Men för att knyta ihop början till slutet - Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Är det lösningen på mitt problem? Att inte ge mig tid att reflektera utan bara framkalla lite jävlar anamma och beta av listan, från punkt ett till punkt 63, inga undantag, inga imorgon. Bara nu, min säkerhet, mina beslut och min jävla självkänsla.

Vad tror ni?