There are places I remember...

I morse hittade jag min bandspelare. Min rosa fina bandspelare. Jag blev så glad, jag hade nästan glömt att jag hade den. Tursamt var ju också att jag alldeles nyligen fyllt en tygpåse med alla mina band. Alla de där små skatterna som stått uppradade i min bokhylla i Blåsut, låg nu i påsen i hallen och trots att jag redan var förskräckligt sen till tåget så norpade jag åt mig ett band innan jag rusade nedför trapporna. Det blev ett bra band. Det blev ett Get it on -band av Amanda. Jag kände hjärtat dunka inne i bröstet hela vägen till stationen och det berodde inte bara på tidspressen. Jag var förväntansfull på bandet. Vilka låtar var med? Skulle jag få höra det knastra? Skulle jag få samma varma känsla i magen som jag fick förr? Hörlurarna trasslade in sig i varandra. Jag fick stå med kalla, stela fingrar och svära halv åtta på morgonen för att få loss det. Till slut gick det. Då kunde jag stoppa snäckorna i öronen och stänga igen bandspelaren och få höra det underbara lilla klicket när man stänger locket. Min upplevelse den här onsdagsmorgonen blev mer än jag räknat med. Det var så längesedan jag lyssnade på de här låtarna och det var så mycket som kom tillbaka till mig. Mycket av det var för mycket för en såpass tidig morgon och när tåget väl kom inrullande kunde jag inte annat än att bara sjunka ned i sätet och lyssna, lyssna, lyssna. Det var musik som jag lyssnat på när jag varit ett helt annat jag. Ett jag som ville att mitt rum skulle vara täckt av lp-skivor och tidningsurklipp. Ett jag som bara ville åka ut i världen i en folkabuss och sjunga tills rösten brast. Som ville dansa, dansa, dansa och som aldrig trodde att jag skulle sluta sjunga Fields of gold eller ha utsvängda jeans. Ett jag som tyckte att alla som inte kunde se skillnad på Paul och George var dumma i huvudet och som trodde att manchester var för evigt. Varför slutade jag tänka så? Vad var det som hände som gjorde att jag övergav mina pins och starka känslor? Växte jag upp? Var det världen som förändrades? Var det alla omkring mig? Jag vill inte vara där igen, det vill jag inte. Ändå kan jag inte låta bli att bli tårögd av att lyssna på mina gamla band. Dammiga, skrapiga och så otroligt fantastiska att jag knappt kan tycka att det finns något finare i hela värlrden.

I carry sunshine in a bag

Så här fin ska jag försöka vara hela hösten. Och så ska jag försöka baka mer. Så att det doftar choklad ändå ut i trapphuset. Och så ska jag köpa en svart tamburmajor och hänga kläder och julgransbelysning i den. Så kan jag dricka te och skriva höstsaker under mitt höstjulgransträd tills jag blir hungrig. Då ska jag äta brysselkålsgryta. För det är egentligen det enda man ska äta på hösten. Sen vill jag dansa på asfalterade gator och ha strumbyxor så länge det bara går. Och handla grönsaker i saluhallarna och låna tonvis med böcker från biblioteket som nästan är sönderbläddrade av alla ivriga fingrar som älskat varenda blad. Sen ska jag kanske blogga för bohusläningen och få massa extrapengar för att sitta så här, fast på arbetstid. Och så ska jag sy de där kjolarna som jag har köpt tyg till och sy på alla knappar jag förvarar i min fina franska låda som jag fick av Julia en fin födelsedag. Och jag ska införskaffa någonting som är löjligt blommigt och ha det liggande framme så att jag ser den varje morgon när jag 6.30 frusen och alldeles förskräckligt trött, stapplar ut i vardagsrummet. Det blir som att var dag lägga till en pärla i mitt smyckeskrin.

And you want to travel with her, and you want to travel blind...

Jag tycker det är fint här nu. Jag tycker lägenheten är fin. Och Alex. Och att åka tåg på morgonen. Jag tycker det är fint att prata om vad vi ska äta. Svampgryta igen? Jag tycker det är fint att känna hösten börja leta sig in innanför jackan. Så att man måste ta med sig sjalen. Och baskern. Jag tycker det är fint att kunna få gamla människor att le. Att ge dem känslan av att de fortfarande klarar av livets små prövningar. Se hur de krånglar sig ut genom dörren och varsamt promenera ned mot stan. Jag tycker om att se på dem genom fönstret och föreställa mig vad de ska ringa sina söner och döttrar vid lunchtid och stolt berätta- "Idag var jag inne på Bohusläningen och satte in en liten ros till min underbara granne fru Söderström du vet, bara för att hon tittar in varje dag för att se att jag inte har ramlat!" Triumferande. Jag tycker om att ha en anledning att köpa brevpapper. Att gå in på pappershandlar och välja mellan olika färger och olika pris. Och att köpa en penna som jag kan sitta med i höstmörkret och skriva höstbrev till alla mina vänner. Jag tycker om det. Det gör mig glad.

Men jag tycker inte om att säga hejdå till dem jag älskar. Att kramas i smådugg klockan 11 på kvällen och säga "vi ses ju rätt snart ändå". Jag tycker inte om att se dem försvinna. Att läsa bloggar och sms och förstå hur oändligt långt borta de är. Hur jävla många timmar det skulle ta att cykla hem till dem. Plötsligt blir bron till Blåsut en bagatell. Jag tycker inte om att tänka att det är ensamt. Här med mitt pendlande, mitt annonserande, min träning, min golvmoppning. Jag tycker inte om att tänka att jag inte trivs här. Att jag bara vill bort, bort, bort. Jag tycker inte om att tänka att jag inte är lycklig. Men om jag råkar tänka så, om jag blir ledsen, så har jag en liten kille som hjälper mig att förstå att jag inte alls är olycklig. Han pekar på mitt pendeltåg och mina knattar i väskan. Han tänder ljus när vi tittar på Poirot. Han berättar om saker han tycker om. Och då är allt fint igen. Då är det fint med vänner som är spridda över hela världen. Som löven som snart kommer dansa ner i vida piruetter. Min vänner är som löven. Röda, guldiga, fladdrande. Så kan jag vara trädet. Och då kommer allt vara fint. Ända fram till jul.

Tänk om jag dör? sa hon. Inte ens då, sa han.

Don't try so hard you forget yourself

The sun is up, the sky is blue, i's beautiful and so are you...

Igår

åt Linnea och jag frukost på Quality. Vi satt i två timmar med tallrikarna fulla av pannkakor, frukt och gott bröd. Jag fick en present av Linnea från Lidköping. 100 underbara muffinsformar som inte kan annat än smälta in i mitt framtida kök då de är röda och vitprickiga. Jag blev hemskt glad.
sökte jag nog 15 jobb. Nog om det.
pluggade jag kemi och blev obeskrivligt lycklig när jag såg ett rött hjärta som jag efter en liten stunds funderande kom fram till att Ellinor hade målat åt mig mitt emellan de trista bokstäverna som formade orden reversibla reaktioner och en bild som demonstrerade vad som händer när man värmer en ammoniaklösning. Phff.
åt jag ris och brysselkål hemma hos Alex. Och lite för många chokladdoppade Bragokex.

Idag
vaknade jag till doften av nybakta kanelbullar. Anna gjorde närmare 100 stycken och Alex och jag norpade åt oss ett par till frukosten.
betalade jag äntligen planscherna på ebay.
cyklade jag vattenvägen hem som alltid är mycket finare än vad man minns den.
pluggade jag ännu mera kemi. Fast inga hjärtan den här gången...
jobbade jag trots att det är en sjukt fin sommardag. Gör lite ont i mig.