Bli blodgivare!!

(För det är ju så enkelt. Och så ofarligt. Och är man lite rädd för sprutor gör det ingenting för nu är det blodbrist och då räddar man alldeles säkert någon människas liv. För då kan ju de opereras. Utan att torka. Och det är ju faktiskt viktigare än lite nervös yrsel när man går upp för trappan till blodgivarcentralen.)

Och mitt i natten vaknade jag.
Lamslagen av tanken på att den enda
i hela världen som ska leva mitt liv
är jag.

Erlend Loe

Häll ut havet

Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle köpa något beige igen. Inte efter att jag halvföljt Johan i hans beiga-mannen-period. Jag hade beiga byxor ett tag - minns ni? Och en beige manchesterkeps. Men jag tror inte att jag någonsin använde den. Inte så speciellt flitigt i alla fall. Men nu har jag köpt en beige kofta på Monki. Så jag tänker aldrig mer säga aldrig. För snart har jag säkert jazzbyxor och lackjackor igen. Så jag säger aldrig aldrig. Även om jag inte tycker att det låter sådär jättetroligt. Men.

Snart åker jag med Ellinor till Oslo. Och jag tror att jag ska köpa det där Vodkaresekittet man kan köpa på systemet. För när ska man annars dricka resevodka om inte på en buss mot Norge när man egentligen borde läsa anatomi?

Och ikväll kom jag hem till det här. Det var det finaste jag någonsin skulle ha kunnat komma hem till:

Do you remember cause I really don't...

Idag har jag:
Varit på en lång föreläsning. Men rebusar kan lyfta även det tråkigaste jag vet till lite över noll.
Ätit pasta i tre olika former.
Badat och tänt ljus och tittat på sex and the city. Jag tittade på avsnittet när Mirandas mamma dör. Så satt jag och grät lite. I badkaret.
Gjort en blandskiva till en vän som verkligen behöver det.
Tänt alla levande ljus jag äger.
Lyssnat på Majas senaste skiva.
Haft på mig mina nya solglasögon och läst böcker av Hemingway.
Förresten är det här min första ensamma kväll i Göteborg. Och det är min bästa kväll på länge.

So long.

Det var ju ett tag sen, 600 dagar, men vem räknar precis?

Ibland känner jag mig svulten. Efter sådant som man inte hittar i skafferiet. Eller på kullerstenar i Vänersborg. Eller bakom de fingrar jag flätar bakom ryggen.
Det är inte riktigt saker som gnisslar. Men ändå. Och de låter inte fint heller. Men ändå.
Om jag kunde ta på dem kanske de skulle vara som nyfödda kaninöron. Eller så skulle de inte det alls.
Om jag kunde läsa dem skulle det kanske vara som när jag läste history of love för första gången.
Eller som att gå hem tillsammans med vänner när solen går upp.
Som att hålla om någon när man inte vill hålla om något annat.
Som att få snö i ögonen. När det passar så bra med snö i ögonen.

Det är någonting som jag är med om. Som jag inte vet hur det började. Eller hur det ska sluta. Som är saker jag inte riktigt kan ta med mig. Men inte heller vara utan.
Det är som kärlek innan man kan sätta ord på den. När den bara är blyg, ofattbar och kantas med rykande koppar te.

Det är knaster från förväntan. Som inte finns där. Någonsin. Men ändå finns där. Jämt.

Den här skrev jag 090201

Det finns en hemskt massa saker som gör mig olycklig. Som att läsa dagens krönika i GP. Den beskrev ofantligt fruktansvärda våldtäkter som utförts med hjälp av gevärskolvar och andra tillhyggen. Sen finns det andra saker som gör mig olycklig. Som inte är alls lika allvarliga. Som att missa tåget när det är jävligt kallt ute. Eller som att snubbla i en fullsatt matsal. Eller som att förlora vänner man trodde fanns där för alltid.
Men därför måste vi alla koncentrera oss på saker som gör oss lyckliga. Fina dikter. Böcker som gör att det värmer i bröstet. Sånger som gör att vi gråter lite. Ord som gör att vi vill dansa till klockan fem. Lite sådana saker. Jag vet en del som gör mig lycklig. Och dem tänker jag inte glömma. För de räddar mig från de jävligaste ställena. Bakfyllemornarna när man har tusentals saker att göra, kontoutdraget som saknar minst två siffror framför kommatecknet, tiderna då man kollar mobilen och önskar sig ett sms. Då allt man får är tystnad. Och åter tystnad.

Så fina saker. Det finns massor.

* Att baka bullar med en väldigt nära vän som gör att mandelmassan alltid blir lite extra kladdig är jättefint. Det tycker jag mycket om.
* Dansa galet mycket till galet glada sånger. Eller sorgsna med för den delen. Då man kan sjunga med. Så högt att rösten brister sig lite.
* Att ringa dem man tycker så där särskilt mycket om när man väntar på vagnen. Då man känner sig väldigt långt borta men samtidigt väldigt nära hemma.
* Lyssna på sådan där musik som får mina tår att dra ihop sig. Milk thistle är bara ett exempel som jag kommer på nu. Kanske för att det är just den som hörs från vardagsrummet i detta nu.
* Kameror. Gamla fina kameror. Som låter på riktigt. Ett sådant där klickljud som jag önskar jag vaknade till en morgon. Det skulle bli världens finaste morgon.
* Du är grym.
* Koftor som doftar av någon annan.
* Skinnskor som blivit nötta av att man suttit med ett ben över ett annat och druckit många glas vin och skrattat så mycket att man jättemånga gånger sparkat i cafébordet.

kaleidoscope

Jag önskar mig: varmt regn

Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska.
Inte ens om det lilla hjärtat är torrt.
Svartsjukt. Vrickat. Olyckligt.
Kärleken är inte de kärleksfullas privilegium.

Claire Castillon

I will try to fix you

Det finns så mycket kärlek som gör en trasig. Som trasslar och skaver när den egentligen borde vara alldeles jättefin. Som gör att man ibland vill dö lite. Som gör att man kanske ligger i fosterställning och får ont när man försöker andas och som dövar lite av alla de där andra känslorna. Som kanske är jättebra. Egentligen. Men det blir så svårt att se det när man har nerdragna gardiner och när man lyssnar på sorgsen musik som kväver en lite. Men så finns det ju massor av jättefin kärlek också. Som är lite för bra för att vara sann. Som kanske inte gör att man flyger men som i alla fall gör att stegen går lite lättare att ta. Som skrämmer vettet ur en när man tänker på hur mycket man har att förlora. Men som gör att man bara vill
leva lite närmare. Leva lite blindare.
Och en dag får man känna på båda sorterna. Vare sig man vill eller inte.

Första fotot: A woman leans over the railings at a railway station to kiss a soldier of the British Expeditionary Forces returning from the front of the Second World War.

Och så för att jag aldrig tänker sluta älska den:

When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

This is my life

Och så lite bilder som gör mig så glad just nu:

Så fint. Det är bra att jobba när man har tid att sitta och titta på så här fina bilder. Och när man får hundratals god jul varje dag. Och man får choklad av pensionärer som gillar TTELA. Och när mormor kommer förbi och kramas och säger att jag har så röda läppar.

Men nu räcker det. Nu vill jag hem.

All I want for Christmas is my two front teeth

När blev det nästan julafton? När blev alla mina julklappar inslagna, när hängdes adventsstjärnor upp och när var pappa och köpte den groteska mängd julmat som svämmar över i vårt kök?

När, när, när?

Hur som helst. Det är jul nu. Typ. Rätt snart. Om inte många timmar alls. Hjälp. Kanske.
Det blir en så bra jul i år. Jag känner det. Överväldigande. Massor av choklad, massor av granbarr som sticker trampdynorna när man går med tunna strumpbyxor, massor av clementiner, nötter och dadlar som ändå ingen kommer äta och massor av vänner som man kan krama lite då och då. Snurra på telefonen, höra klicket och sedan säga att man vill ha en kram. Och så några minuter senare får man det. Det är väl ändå julstämning om något?

Jag är inne i en kreativ period. Det är både bra och lite dåligt. Jag pysslade med alla julklappar igår med glädje. Med lite sån där nervositet som man hade när man var liten. Jag stack mig med nålar och fastnade i tejprullar som envisades med att gå av och trassla sig på de mest underliga ställen. Men min julstämning stod sig stark. Det är ju såklart synd att mitt pysselhumör kom såpass sent- julklapparna är ju redan införskaffade och inslagna. Så blir det ibland. Kreativitet som kreativitet. Eller något.

Imorgon är det julafton. Bara så ni vet.

Ett konstverk som jag tycker om.

En kvinna som jag tycker är fantastiskt vacker.

Samma nätter väntar alla

Jag önskar mig fina diktböcker i julklapp. Med dikter som inte är dikter utan texter från städer som låter. Och känns. Och som trasas sönder lite då och då. Där gatljusen alltid växlar färg och där det finns många som aldrig syns.
Textter som jag vill ha på en sida i en sån där nött gammal bok som är så vacker att man går sönder lite.

D***head

Jag köpte en vinterskiva igår. När gick hösten till vinter?
I den går sångerna så här:

And, this, is my brain
It's torturous analytical thoughts
Make me go insane
And I use mouthwash
Sometimes I floss
I got a family
And I drink cups of tea
I've got nostalgic pavements
I've got familiar faces
I've got a mixed-up memory
And I've got favourite places
And I'm singing "oh oh" on a Friday night

och lite så här:

You're chatting to me, like we connect
But I don't even know if we're still friends
It's so confusing,understanding you is making me not want to do
the things that I know I should do
But I trip fast and then I lose
And I hate looking like a fool
I just want your kiss boy, kiss boy, kiss boy

Om jag kunde vara någon annan för en dag skulle jag vilja vara hon. Massor av hon.

Snart åker Sofia, Linnea och jag till Oslo. Bara fem timmar kvar.

Colour my world

Mitt liv innehåller nästan bara svart. Svarta mornar, svarta kvällar. Och nätter såklart. Svarta skor, svarta kläder. Svart sjal. Svart hår, svart kaffe i koppen.Och lite svart inuti mig också. Ibland. För få pepparkakor och röda plyschdräkter. För få sprakande regnbågar. Så nu blir det ändring på det. Här kommer lite fina färgbilder för att liva upp. För kanske ni också omger er av lite för mycket svart. Som man gör ibland. Utan att tänka på det bara.

Så där ja. Mycket bättre.

its confusing my existence, it's contruding my mind

Nu är det officiellt snart julafton. Nu är det officiellt dags att börja ordna med julklappar, baka som galningar och pynta lägenheten med massor av små ljus. 23 dagar kvar, mina vänner!

Idag

sov jag rätt länge. Alex och jag vaknade lite för sent och åt gröt och blåbärssoppa. När Alex åkte till jobbet spenderade jag några timmar till att inte plugga. Tänk vad mycket tid man kan lägga på att inte göra någonting. Bara sitta och veta att jag verkligen inte behöver plugga, eller bättre än det – att jag inte ens kan plugga. Jag tror till och med att det är en av mina nya favoritsysselsättningar. Göra ingenting. Mer sådant tror jag.

tränade jag. För första gången på länge. Första gången på så länge att jag trodde att jag skulle explodera. Men det gjorde jag ju inte. Såklart. Och så fick jag ett nytt kort av snälla killen i kassan. Jag slapp alltså betala 50 spänn för att jag glömt vart jag lagt mitt kort. För det är vad jag har gjort alla andra gånger. Glömt vart jag lagt det. Och då har jag fått betala 50 kronor bara för att jag är dum. Och glömsk. Och skulle jag lära mig av mina misstag? Nej. Inte alls. Men nu var det en snäll kille. Som bjöd mig på kortet. Så nu har jag ett spejsat kort. För de har just gjort alldeles nya. Blå. Och gula. Nice.

har Alex och jag bakat årets premiärlussekatter. De är stora och fina och smakar som lussekatter ska. Och utan russin. Det är en fin sak med att inte bo hemma. Nu kan vi baka alla lussekatter utan russin för det är bara vi två russinhatare som ska äta dem.

Igår

följde jag med pappa till Överby och tittade på adventsstjärnor. Om jag hade kunnat hade jag köpt ett tjugotal i massor av olika färger och hängt upp i fönstren hos oss. Det hade varit så fint med regnbågsfärger lite à la Julias ballonger och det skulle glittra och glänsa och jag skulle bli alldeles lycklig och kunna spendera timmar och beskåda den vackra dekorationen. Bara Håkan vore så snäll och gav mig en löneökning så…

kom Anna till oss och vi rökte vattenpipa och drack vin, cider och cointreau. Vi pratade om dyra möbler och kärlek som gör en lite trasig. Sen gick vi och guitarheroade hos Pierre och Marie och vi var där ända tills Alex fick katthår i ögat och vi fick gå hem och proppa i honom tabletter. Men Viktor Bergman var där och han har inte spelat piano sedan i våras för skolan i Stockholm tog död på hans glöd så nu har jag inte så dåligt samvete längre för att jag aldrig spelar piano.

Och så har jag varit i Paris också. Och hälsat på en så fin tjej som bor i en så fin lägenhet i en så fin trappuppgång där man kan se Afrika på väggen om man bara försöker. Och om man försöker och lyckas se Afrika så vet man att det bara är en trappa kvar ända upp till den lilla lilla dörren hem till Julia. I Paris shoppade vi massa saker för alldeles för mycket pengar och vi åt chokladfondue och crêpes och vi lyssnade på musik och såg på många behövliga desperate housewives- avsnitt. Och så såg vi Triumfbågen och Notre Dame men Eiffeltornet såg jag bara på håll men det är ju å andra sidan då det är som finast. Men som alltid blev jag tvungen att åka hem för tidigt och jag känner fortfarande att jag inte alls hann bli klar med Paris alla små gränder och affärer men det jag saknar mest är ändå Julia som plötsligt känns på tok för långt bort.

Julia och jag.
Julia och hennes fantastiskt lilla dörr. Och cykeln som jag inte förstod ifall den tillhörde henne eller inte...?

Ett ekonomiskt sett mycket föredömligt rött vin.


Och sen stannade jag i Stockholm ett alldeles för kort dygn men vi försökte så gott vi kunde att hinna med sånt man gör i Stockholm och tiden gick verkligen alldeles för fort när vi till slut pratade lite om det vi ofta tänker på. Så vi fick skynda till tåget för att jag inte skulle förlora biljettpengarna och vi hann med en marginal på fem minuter och jag såg Amanda försvinna i folkmängden och tänkte att herregud vilka fina vänner jag har ändå.

Fina Amanda på mysiga String.
Te som värmde rätt så ordentligt i snöstormen.
Detta vaknade jag till den där måndagsmorgonen. Jag fick en smärre chock.

Paris, Stockholm och långa restider i alla ära men det är rätt skönt att få komma hem också och bli så där gränslöst bedårad av någon som är sådär jättefin.

En del människor lindar in sig själva och allt omkring dem i säkerhetsanordningar. Det kan vara att klä på sig en gul reflexväst vid utomhusvistelse innan kl 08.00 och efter kl 17.00. Det kan vara att alltid stänga av mobilen på natten för att undvika onödig sakdlig (?) strålning. Eller så kan det vara att bara äta halva biskvin för att inte lagra för många sockermolekyler än vad som är absolut nog. De aktar sig för mörka gränder, de ler alltid åt människor som konfronterar dem, de tänker alltid efter innan de säger någonting högt och det är de som alltid frågar sig om det finns någonting i omgivningen som kan skada dem. Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Jag önskar jag vore lika väl anpassad till vår snedvridna värld som de. Men är de verkligen så starka som jag vill tro? Eller är de sådana som ständigt går omkring och räds för världen och dess innehåll? Som alltid, alltid väljer det säkra före det osäkra? Eller är de bara mycket mognare än jag - är de sådana som ser världens faror, försvarar sig mot dem, and that's it. Visst är det sådana vi borde vara.
Jag önskar att jag också klämde efter knölar en gång i månaden, skrev upp mig på donationsregister eller struntade i den ena chokladänden på gajsaren. Jag önskar jag vore en människa som inte är rädd utan som registrerar faror och gör mitt bästa för att undvika dem. Som kallt räddar mig själv. Men jag är inte sån. Jag är snarare en sån som skjuter upp det till imorgon. Eller kanske nästa månad. Nu är aldrig en bra dag för att försöka rädda mig. Nu är inte en bra dag att sluta vara rädd för vad som skulle kunna hända och börja motverka att det ska hända. Då måste jag acceptera det jobbiga, då måste jag gå från var jag är nu till ett moget tillstånd. Ge upp mina naiva tankar om idyllen där ingenting av det jag läser om händer mig. Varför är vi så rädda för att reda ut våra liv? Vad är det som är så jävla obehagligt med att gå till läkaren och ta ett prov? Blir vi inte alltid, alltid lugnare av att veta? Och allt det här velandet, alla de här halva tankarna som jag inte kan få ut ur huvudets virrvarr, skulle det kunna vara så att de påverkar mina vardagliga beslut också? Allt från Vilket tåg ska jag ta? till Borde jag söka till civilingenjör? Jag bävar för att känna efter där jag inte vill behöva känna efter, jag hatar att jag aldrig ringer idag utan skjuter upp det till en annan dag, och att det alltid knyter sig i magen när jag tänker på vad jag ska göra i framtiden... Hänger allt det här ihop? Som en olycksalig skitdag som bara hänger över mig som gör alla beslut svåra att fatta och alla tankar svåra att tänka. Men för att knyta ihop början till slutet - Jag blir fascinerad av dessa människor. De som stuvar ned sina reflexer och sina incaseofemergency-lappar i sina små väskor. Är det lösningen på mitt problem? Att inte ge mig tid att reflektera utan bara framkalla lite jävlar anamma och beta av listan, från punkt ett till punkt 63, inga undantag, inga imorgon. Bara nu, min säkerhet, mina beslut och min jävla självkänsla.

Vad tror ni?

i'll put my favorite white dress on, and my two dollar shoes...

Part one.



Jag har börjat vakna med en särskild känsla som ombäddar mig i sängen. Den är vare sig sorgsen eller euforisk. Vare sig varm eller kall. Men den känns. Ett tag var jag lite orolig. Det är alltid obehagligt när oidentifierade stämningar tränger sig på. Man vet aldrig hur man ska ställa sig - är det humör att krypa ned under täcket eller att dra på sig de där finfina skorna man aldrig använder? Man vet inte hur man ska förhålla sig till sin lilla nya vän i magen som inte gör så mycket annat än förändrar stämningen där nere. Är det något bra som händer mig?

I helgen var många hemma. Även om det inte såg så många ut på papperet så kändes det som så många fler. Det kändes att allt var annorlunda. En förväntansfull oas som letade sig in till mig. Förväntan när jag duschade, sminkade mig och vadderade mig med nässpray och blommiga servetter i väskan. Jag blir alltid förväntansfull när jag ska träffa människor. Speciellt när det är sådana jag tycker om och ser alldeles för lite av. Det var hur som helst av dem jag förstod vad min nya vän i magen försökte tala om för mig. Vad den envisades med att försöka få mig att förstå. Det var deras tre små ord som bara vipps förklarade för mig vad det är jag drabbats utav.
Jag ska packa. Så sa de. Packa. (Ännu ett fint ord på p!) Synerna som strömmade till mig när de berättade detta tog inte slut med att jag bara såg dem sitta på huk över resväskan och rulla, trycka, rulla, trycka utan jag såg mig själv och min stora fina resväska ligga öppen på sängen full utav bara mina finaste kläder och mina finaste böcker. Och sedan såg jag flyplansstolar, kände suget i magen när planet accelererar, såg städer från flera tusen meters höjd, kände nya dofter på fullpackade trottoarer, såg nya leenden på liknande ansikten, drömde mig till nya affärer med underbara små skatter och nya sagor med många fina människor. Det var en superlängtan som fångade mig och jag lyckades inte skaka mig av den. Var inte ens säker på att jag ville. Vem vill skaka av sig sådant som gör en lycklig? Så mitt nya hak: Resebokshyllan på biblioteket. För jag har kommit på att jag inte har några barn, jag har ingen skola som bundit fast mig med utstakade tentor och redovisningar, jag har inget jobb som jag inte kan ta ledigt ifrån några dagar - så säg mig -
finns det inte någon som vill åka med till någon annanstans?












Part two.
Jag har börjat drömma rätt mycket. Saker som jag minns när jag vaknar. Saker som jag inte tror betyder sådär jättemycket. Men som ändå gör mig rätt lugn. Harmonisk. En av mina drömmar var när jag och några vänner jag inte minns ansiktena på satt och blåste skimrande ballonger. Jättemånga. Vi satt hela natten och blåste och blåste och blåste. Vi blev alldeles yra och drack vin och blev ännu mera yra. Jag minns att någon av oss hade två hästsvansar. Men jag minns inte vem det var. Kanske Julia. Hon är alltid söt med två hästsvansar. Eller i alla fall vad jag minns. Julia med randiga kläder, två hästsvansar och en röd ballong. Ja, så måste det ha varit. Jag tycker att vi borde sitta uppe hela natten och blåsa ballonger mycket oftare. För kan det finnas något bättre än att äta frukost i ett hav av ballonger? Nej, jag tror inte det. Så kom hit med era ballonger.
Kom hit med era älsklingsfärger.
Så skapar vi en ballongvärld tillsammans.