Häll ut havet

Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle köpa något beige igen. Inte efter att jag halvföljt Johan i hans beiga-mannen-period. Jag hade beiga byxor ett tag - minns ni? Och en beige manchesterkeps. Men jag tror inte att jag någonsin använde den. Inte så speciellt flitigt i alla fall. Men nu har jag köpt en beige kofta på Monki. Så jag tänker aldrig mer säga aldrig. För snart har jag säkert jazzbyxor och lackjackor igen. Så jag säger aldrig aldrig. Även om jag inte tycker att det låter sådär jättetroligt. Men.

Snart åker jag med Ellinor till Oslo. Och jag tror att jag ska köpa det där Vodkaresekittet man kan köpa på systemet. För när ska man annars dricka resevodka om inte på en buss mot Norge när man egentligen borde läsa anatomi?

Och ikväll kom jag hem till det här. Det var det finaste jag någonsin skulle ha kunnat komma hem till:

Do you remember cause I really don't...

Idag har jag:
Varit på en lång föreläsning. Men rebusar kan lyfta även det tråkigaste jag vet till lite över noll.
Ätit pasta i tre olika former.
Badat och tänt ljus och tittat på sex and the city. Jag tittade på avsnittet när Mirandas mamma dör. Så satt jag och grät lite. I badkaret.
Gjort en blandskiva till en vän som verkligen behöver det.
Tänt alla levande ljus jag äger.
Lyssnat på Majas senaste skiva.
Haft på mig mina nya solglasögon och läst böcker av Hemingway.
Förresten är det här min första ensamma kväll i Göteborg. Och det är min bästa kväll på länge.

So long.

Det var ju ett tag sen, 600 dagar, men vem räknar precis?

Ibland känner jag mig svulten. Efter sådant som man inte hittar i skafferiet. Eller på kullerstenar i Vänersborg. Eller bakom de fingrar jag flätar bakom ryggen.
Det är inte riktigt saker som gnisslar. Men ändå. Och de låter inte fint heller. Men ändå.
Om jag kunde ta på dem kanske de skulle vara som nyfödda kaninöron. Eller så skulle de inte det alls.
Om jag kunde läsa dem skulle det kanske vara som när jag läste history of love för första gången.
Eller som att gå hem tillsammans med vänner när solen går upp.
Som att hålla om någon när man inte vill hålla om något annat.
Som att få snö i ögonen. När det passar så bra med snö i ögonen.

Det är någonting som jag är med om. Som jag inte vet hur det började. Eller hur det ska sluta. Som är saker jag inte riktigt kan ta med mig. Men inte heller vara utan.
Det är som kärlek innan man kan sätta ord på den. När den bara är blyg, ofattbar och kantas med rykande koppar te.

Det är knaster från förväntan. Som inte finns där. Någonsin. Men ändå finns där. Jämt.

Den här skrev jag 090201

Det finns en hemskt massa saker som gör mig olycklig. Som att läsa dagens krönika i GP. Den beskrev ofantligt fruktansvärda våldtäkter som utförts med hjälp av gevärskolvar och andra tillhyggen. Sen finns det andra saker som gör mig olycklig. Som inte är alls lika allvarliga. Som att missa tåget när det är jävligt kallt ute. Eller som att snubbla i en fullsatt matsal. Eller som att förlora vänner man trodde fanns där för alltid.
Men därför måste vi alla koncentrera oss på saker som gör oss lyckliga. Fina dikter. Böcker som gör att det värmer i bröstet. Sånger som gör att vi gråter lite. Ord som gör att vi vill dansa till klockan fem. Lite sådana saker. Jag vet en del som gör mig lycklig. Och dem tänker jag inte glömma. För de räddar mig från de jävligaste ställena. Bakfyllemornarna när man har tusentals saker att göra, kontoutdraget som saknar minst två siffror framför kommatecknet, tiderna då man kollar mobilen och önskar sig ett sms. Då allt man får är tystnad. Och åter tystnad.

Så fina saker. Det finns massor.

* Att baka bullar med en väldigt nära vän som gör att mandelmassan alltid blir lite extra kladdig är jättefint. Det tycker jag mycket om.
* Dansa galet mycket till galet glada sånger. Eller sorgsna med för den delen. Då man kan sjunga med. Så högt att rösten brister sig lite.
* Att ringa dem man tycker så där särskilt mycket om när man väntar på vagnen. Då man känner sig väldigt långt borta men samtidigt väldigt nära hemma.
* Lyssna på sådan där musik som får mina tår att dra ihop sig. Milk thistle är bara ett exempel som jag kommer på nu. Kanske för att det är just den som hörs från vardagsrummet i detta nu.
* Kameror. Gamla fina kameror. Som låter på riktigt. Ett sådant där klickljud som jag önskar jag vaknade till en morgon. Det skulle bli världens finaste morgon.
* Du är grym.
* Koftor som doftar av någon annan.
* Skinnskor som blivit nötta av att man suttit med ett ben över ett annat och druckit många glas vin och skrattat så mycket att man jättemånga gånger sparkat i cafébordet.

kaleidoscope

Jag önskar mig: varmt regn

Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska.
Inte ens om det lilla hjärtat är torrt.
Svartsjukt. Vrickat. Olyckligt.
Kärleken är inte de kärleksfullas privilegium.

Claire Castillon