Den här skrev jag 090201

Det finns en hemskt massa saker som gör mig olycklig. Som att läsa dagens krönika i GP. Den beskrev ofantligt fruktansvärda våldtäkter som utförts med hjälp av gevärskolvar och andra tillhyggen. Sen finns det andra saker som gör mig olycklig. Som inte är alls lika allvarliga. Som att missa tåget när det är jävligt kallt ute. Eller som att snubbla i en fullsatt matsal. Eller som att förlora vänner man trodde fanns där för alltid.
Men därför måste vi alla koncentrera oss på saker som gör oss lyckliga. Fina dikter. Böcker som gör att det värmer i bröstet. Sånger som gör att vi gråter lite. Ord som gör att vi vill dansa till klockan fem. Lite sådana saker. Jag vet en del som gör mig lycklig. Och dem tänker jag inte glömma. För de räddar mig från de jävligaste ställena. Bakfyllemornarna när man har tusentals saker att göra, kontoutdraget som saknar minst två siffror framför kommatecknet, tiderna då man kollar mobilen och önskar sig ett sms. Då allt man får är tystnad. Och åter tystnad.

Så fina saker. Det finns massor.

* Att baka bullar med en väldigt nära vän som gör att mandelmassan alltid blir lite extra kladdig är jättefint. Det tycker jag mycket om.
* Dansa galet mycket till galet glada sånger. Eller sorgsna med för den delen. Då man kan sjunga med. Så högt att rösten brister sig lite.
* Att ringa dem man tycker så där särskilt mycket om när man väntar på vagnen. Då man känner sig väldigt långt borta men samtidigt väldigt nära hemma.
* Lyssna på sådan där musik som får mina tår att dra ihop sig. Milk thistle är bara ett exempel som jag kommer på nu. Kanske för att det är just den som hörs från vardagsrummet i detta nu.
* Kameror. Gamla fina kameror. Som låter på riktigt. Ett sådant där klickljud som jag önskar jag vaknade till en morgon. Det skulle bli världens finaste morgon.
* Du är grym.
* Koftor som doftar av någon annan.
* Skinnskor som blivit nötta av att man suttit med ett ben över ett annat och druckit många glas vin och skrattat så mycket att man jättemånga gånger sparkat i cafébordet.

kaleidoscope

Jag önskar mig: varmt regn

Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska.
Inte ens om det lilla hjärtat är torrt.
Svartsjukt. Vrickat. Olyckligt.
Kärleken är inte de kärleksfullas privilegium.

Claire Castillon

I will try to fix you

Det finns så mycket kärlek som gör en trasig. Som trasslar och skaver när den egentligen borde vara alldeles jättefin. Som gör att man ibland vill dö lite. Som gör att man kanske ligger i fosterställning och får ont när man försöker andas och som dövar lite av alla de där andra känslorna. Som kanske är jättebra. Egentligen. Men det blir så svårt att se det när man har nerdragna gardiner och när man lyssnar på sorgsen musik som kväver en lite. Men så finns det ju massor av jättefin kärlek också. Som är lite för bra för att vara sann. Som kanske inte gör att man flyger men som i alla fall gör att stegen går lite lättare att ta. Som skrämmer vettet ur en när man tänker på hur mycket man har att förlora. Men som gör att man bara vill
leva lite närmare. Leva lite blindare.
Och en dag får man känna på båda sorterna. Vare sig man vill eller inte.

Första fotot: A woman leans over the railings at a railway station to kiss a soldier of the British Expeditionary Forces returning from the front of the Second World War.

Och så för att jag aldrig tänker sluta älska den:

When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

This is my life

Och så lite bilder som gör mig så glad just nu:

Så fint. Det är bra att jobba när man har tid att sitta och titta på så här fina bilder. Och när man får hundratals god jul varje dag. Och man får choklad av pensionärer som gillar TTELA. Och när mormor kommer förbi och kramas och säger att jag har så röda läppar.

Men nu räcker det. Nu vill jag hem.

All I want for Christmas is my two front teeth

När blev det nästan julafton? När blev alla mina julklappar inslagna, när hängdes adventsstjärnor upp och när var pappa och köpte den groteska mängd julmat som svämmar över i vårt kök?

När, när, när?

Hur som helst. Det är jul nu. Typ. Rätt snart. Om inte många timmar alls. Hjälp. Kanske.
Det blir en så bra jul i år. Jag känner det. Överväldigande. Massor av choklad, massor av granbarr som sticker trampdynorna när man går med tunna strumpbyxor, massor av clementiner, nötter och dadlar som ändå ingen kommer äta och massor av vänner som man kan krama lite då och då. Snurra på telefonen, höra klicket och sedan säga att man vill ha en kram. Och så några minuter senare får man det. Det är väl ändå julstämning om något?

Jag är inne i en kreativ period. Det är både bra och lite dåligt. Jag pysslade med alla julklappar igår med glädje. Med lite sån där nervositet som man hade när man var liten. Jag stack mig med nålar och fastnade i tejprullar som envisades med att gå av och trassla sig på de mest underliga ställen. Men min julstämning stod sig stark. Det är ju såklart synd att mitt pysselhumör kom såpass sent- julklapparna är ju redan införskaffade och inslagna. Så blir det ibland. Kreativitet som kreativitet. Eller något.

Imorgon är det julafton. Bara så ni vet.

Ett konstverk som jag tycker om.

En kvinna som jag tycker är fantastiskt vacker.