And you want to travel with her, and you want to travel blind...

Jag tycker det är fint här nu. Jag tycker lägenheten är fin. Och Alex. Och att åka tåg på morgonen. Jag tycker det är fint att prata om vad vi ska äta. Svampgryta igen? Jag tycker det är fint att känna hösten börja leta sig in innanför jackan. Så att man måste ta med sig sjalen. Och baskern. Jag tycker det är fint att kunna få gamla människor att le. Att ge dem känslan av att de fortfarande klarar av livets små prövningar. Se hur de krånglar sig ut genom dörren och varsamt promenera ned mot stan. Jag tycker om att se på dem genom fönstret och föreställa mig vad de ska ringa sina söner och döttrar vid lunchtid och stolt berätta- "Idag var jag inne på Bohusläningen och satte in en liten ros till min underbara granne fru Söderström du vet, bara för att hon tittar in varje dag för att se att jag inte har ramlat!" Triumferande. Jag tycker om att ha en anledning att köpa brevpapper. Att gå in på pappershandlar och välja mellan olika färger och olika pris. Och att köpa en penna som jag kan sitta med i höstmörkret och skriva höstbrev till alla mina vänner. Jag tycker om det. Det gör mig glad.

Men jag tycker inte om att säga hejdå till dem jag älskar. Att kramas i smådugg klockan 11 på kvällen och säga "vi ses ju rätt snart ändå". Jag tycker inte om att se dem försvinna. Att läsa bloggar och sms och förstå hur oändligt långt borta de är. Hur jävla många timmar det skulle ta att cykla hem till dem. Plötsligt blir bron till Blåsut en bagatell. Jag tycker inte om att tänka att det är ensamt. Här med mitt pendlande, mitt annonserande, min träning, min golvmoppning. Jag tycker inte om att tänka att jag inte trivs här. Att jag bara vill bort, bort, bort. Jag tycker inte om att tänka att jag inte är lycklig. Men om jag råkar tänka så, om jag blir ledsen, så har jag en liten kille som hjälper mig att förstå att jag inte alls är olycklig. Han pekar på mitt pendeltåg och mina knattar i väskan. Han tänder ljus när vi tittar på Poirot. Han berättar om saker han tycker om. Och då är allt fint igen. Då är det fint med vänner som är spridda över hela världen. Som löven som snart kommer dansa ner i vida piruetter. Min vänner är som löven. Röda, guldiga, fladdrande. Så kan jag vara trädet. Och då kommer allt vara fint. Ända fram till jul.

Tänk om jag dör? sa hon. Inte ens då, sa han.

Don't try so hard you forget yourself

The sun is up, the sky is blue, i's beautiful and so are you...

Igår

åt Linnea och jag frukost på Quality. Vi satt i två timmar med tallrikarna fulla av pannkakor, frukt och gott bröd. Jag fick en present av Linnea från Lidköping. 100 underbara muffinsformar som inte kan annat än smälta in i mitt framtida kök då de är röda och vitprickiga. Jag blev hemskt glad.
sökte jag nog 15 jobb. Nog om det.
pluggade jag kemi och blev obeskrivligt lycklig när jag såg ett rött hjärta som jag efter en liten stunds funderande kom fram till att Ellinor hade målat åt mig mitt emellan de trista bokstäverna som formade orden reversibla reaktioner och en bild som demonstrerade vad som händer när man värmer en ammoniaklösning. Phff.
åt jag ris och brysselkål hemma hos Alex. Och lite för många chokladdoppade Bragokex.

Idag
vaknade jag till doften av nybakta kanelbullar. Anna gjorde närmare 100 stycken och Alex och jag norpade åt oss ett par till frukosten.
betalade jag äntligen planscherna på ebay.
cyklade jag vattenvägen hem som alltid är mycket finare än vad man minns den.
pluggade jag ännu mera kemi. Fast inga hjärtan den här gången...
jobbade jag trots att det är en sjukt fin sommardag. Gör lite ont i mig.

Å dessa levande människor.

Den gamle gubben som jag inte får säga namnet på, han som nyss fyllde 96 år och alltid tittar på fotboll och som inte ens hör vad man säger om man skriker i hans öra och som fortfarande förklarar hur jag ska droppa i ögondroppen i ögat på honom spelade dragspel när jag kom in till honom. Den skröpplige mannen som alltid går kutryggad över rullatorn satt i sin gröna nötta sammetsfåtölj och spelade dragspel med stängda ögon. Jag stämplade in och smög fram till en stol utan att egentligen behöva smyga (fabrorn är ju döv). Där tittade jag på honom. Den tunnhårige gamla mannen som jag inte ens känner så väl att jag får säga hans namn. Mannen med väggarna fulla av tavlor hans avlidne fru målat. Mannen som klockar tiden han ska ligga på rygg efter att ha fått den lilla droppen i ögat. In i hans hem kom jag och fick höra honom spela dragspel som gamla farbröder bara spelar dragspel när de är ensamma. Med slutna ögon och en vilt stampande bräcklig liten fot. Då insåg jag hur vacker han måste ha varit en gång i tiden. Hur vacker han fortfarande är.

Han hade tårar i ögonen när han slutade. Tittade på mig. Hörde inte mina bifallsrop. Han gnuggade sig i ögonen. Lade ifrån sig dragspelet och lutade sig över den gnisslande rullatorn när han gick mot sängen. Han sa ingenting mer. Förutom när jag skulle gå. När jag stämplat ut och skrek att jag skulle gå nu. Och låsa om honom skulle jag såklart också göra. Då log han bara. Och nickade. Och sen sa han: du vet jag har spelat dragspel sedan jag var fem... Och det var det. Den fina lilla farbrodern som spelade dragspel så hans ögon tårades. Han har varit fem år en gång. Han har älskat och förlorat. Kämpat och givit upp. Och hans namn får jag inte ens nämna.

We live again

Några av de små guldklimpar som förgyller min annars så regniga torsdag.

Second hand plånbok och tyg från tygladan.

Ju närmare den 22 juni det blir desto mer spänd blir jag varje gång jag ser lådan på min vinylspelare.

Min jättefina fjärlisbrosch. Jag önskar att jag kunde använda den lite oftare.
(Varför lägger sig bilden åt fel håll?)

Diktboken jag fick av Julia. Och smyckesskrinet från Indiska. Och min lilla trollslända jag fått av mormor.