Ingen har nog missat att det har varit nyår. Ingen kan någonsin missa att det är nyår. Tidigare år har jag till min sorg upptäckt just det. Alla har varit så förberedda på nyår att det som skulle bli den perfekta glamourösa nyårsfesten istället har blivit en vanlig hemmafest. En sådan där när man de första timmarna hela tiden hoppfullt tittade mot klockan och räknade ned timmarna till tolvslaget för då, då fasen skulle det smälla! Och tolvslaget kom, som väntat, men effekten av den där lilla tunna visarens rörelse blev aldrig lika maffig och förbluffande som man alltid dumt trodde. Ofta slog det forna året över i nästa och det var knappt att man märkte det. Möjligtvis en inbillad liten ilning längs ryggraden men det var det. Förutom de något beundransvärda fyrverkerierna som var att skåda vid övergången mellan åren så var det inte mycket som exploderade. Det var snarare som om någonting rann bort, ut ur mig. Kanske var det hoppet om att det här nya året skulle skölja bort allt gammalt. Sedan fortsatte festen och jag hade svårt att hålla leendet uppe - nyår var ju rent tekniskt över redan. Så inte så många timmar senare så gick jag hem och ännu en smått misslyckad nyårsafton kunde sälla sig till de förra.
Men det var då. Nu är det bättre. Det var faktiskt redan bättre förra nyårsaftonen. När tolvslaget spenderades på en motorhuv med Voguecigaretter och då vinet hade dövat de flesta naiva förhoppningarna. Det var en bra nyår. Som dessvärre följdes av ett ofantligt mycket värre år. Ett år då för många vänner gick förlorade, då för mycket självkänsla tappades och då verklighetsuppfattningen skruvade på sig och förvirrade alla inblandade. Jag kommer alltid se tillbaka på 2007 som ett rent ut sagt kasst år och jag känner på mig i magen att 2008 kommer att bli bättre. Det måste bara bli det.
Egentligen vill jag inte ödsla för mycket tid och kraft på att tänka på året som gick. Ibland gör det ondare att minnas än att glömma, men tanken på att jag ska radera ett helt år av mitt liv gör mig vettskrämd. Jag är rädd för allt jag kan glömma och allt (även det som svider) kan ju faktiskt vara av betydelse i framtiden. Så jag minns mitt 2007. Jag bränner inga dagböcker och jag försöker inte gömma mig från de som står mig närmast. För ni är fortfarande några stycken, trots att ni idag kanske inte alls tror att så är fallet. Det kan vara min lilla nyårspresent till er. Ni betyder mer för mig än ni tror - GRATTIS!
Men men, jag ska inte förvilla mig i enbart svarta tankar. 2007 var 365 dagar som alla andra år, och alla var faktiskt inte helt usla. Mycket blev faktiskt sagt, trots att ingen hade ork eller lust att ta in det. Men det ligger där, mellan oss och vi kan inte glömma det helt. Orden kanske blåste iväg men de satte sina spår, och det är de spåren som vi känner av nu idag. I Vänersborg, i Stockholm, i Oslo, i norr, i Paris och i Sydamerika. Något gott måste ha kommit ur det. Något fint måste ha blivit kvar. Det är i alla fall vad jag tänker tro.
2007 stärkte mig som människa. Det skal jag tidigare gömt mig bakom var ett skal för den svage. Men jag tror att jag har växt. Jag hoppas att jag har lärt mig mer. Kanske jag vågar se människor i ögonen. Kanske vågar jag vara ärlig. Mot dem. Mot mig. Kanske vågar jag göra allt. Ett helt år av förvillning kanske just leder oss rätt. Det kanske är Vänersborgs regniga gator man behöver. Eller Paris pain au chocolat. Eller Argentinas dånande vattenfall. Jag bryr mig inte. Huvudsaken är att vi gör rätt. Och 2008 är här nu. Egentligen är inte idag något annorlunda från förra veckan, men det är ändå någonting som ligger och kämpar i bröstet på mig för att få komma ut. Det är ett nytt år, och trots att det bara är på papperet som det gör någon större skillnad så tänker jag att den där inbillade glädjen inuti mig få leva lite till. vem vet, den kanske gör mig glad?
Gott nytt år, mina vänner.
