Ingen har nog missat att det har varit nyår. Ingen kan någonsin missa att det är nyår. Tidigare år har jag till min sorg upptäckt just det. Alla har varit så förberedda på nyår att det som skulle bli den perfekta glamourösa nyårsfesten istället har blivit en vanlig hemmafest. En sådan där när man de första timmarna hela tiden hoppfullt tittade mot klockan och räknade ned timmarna till tolvslaget för då, då fasen skulle det smälla! Och tolvslaget kom, som väntat, men effekten av den där lilla tunna visarens rörelse blev aldrig lika maffig och förbluffande som man alltid dumt trodde. Ofta slog det forna året över i nästa och det var knappt att man märkte det. Möjligtvis en inbillad liten ilning längs ryggraden men det var det. Förutom de något beundransvärda fyrverkerierna som var att skåda vid övergången mellan åren så var det inte mycket som exploderade. Det var snarare som om någonting rann bort, ut ur mig. Kanske var det hoppet om att det här nya året skulle skölja bort allt gammalt. Sedan fortsatte festen och jag hade svårt att hålla leendet uppe - nyår var ju rent tekniskt över redan. Så inte så många timmar senare så gick jag hem och ännu en smått misslyckad nyårsafton kunde sälla sig till de förra.

Men det var då. Nu är det bättre. Det var faktiskt redan bättre förra nyårsaftonen. När tolvslaget spenderades på en motorhuv med Voguecigaretter och då vinet hade dövat de flesta naiva förhoppningarna. Det var en bra nyår. Som dessvärre följdes av ett ofantligt mycket värre år. Ett år då för många vänner gick förlorade, då för mycket självkänsla tappades och då verklighetsuppfattningen skruvade på sig och förvirrade alla inblandade. Jag kommer alltid se tillbaka på 2007 som ett rent ut sagt kasst år och jag känner på mig i magen att 2008 kommer att bli bättre. Det måste bara bli det.

Egentligen vill jag inte ödsla för mycket tid och kraft på att tänka på året som gick. Ibland gör det ondare att minnas än att glömma, men tanken på att jag ska radera ett helt år av mitt liv gör mig vettskrämd. Jag är rädd för allt jag kan glömma och allt (även det som svider) kan ju faktiskt vara av betydelse i framtiden. Så jag minns mitt 2007. Jag bränner inga dagböcker och jag försöker inte gömma mig från de som står mig närmast. För ni är fortfarande några stycken, trots att ni idag kanske inte alls tror att så är fallet. Det kan vara min lilla nyårspresent till er. Ni betyder mer för mig än ni tror - GRATTIS!

Men men, jag ska inte förvilla mig i enbart svarta tankar. 2007 var 365 dagar som alla andra år, och alla var faktiskt inte helt usla. Mycket blev faktiskt sagt, trots att ingen hade ork eller lust att ta in det. Men det ligger där, mellan oss och vi kan inte glömma det helt. Orden kanske blåste iväg men de satte sina spår, och det är de spåren som vi känner av nu idag. I Vänersborg, i Stockholm, i Oslo, i norr, i Paris och i Sydamerika. Något gott måste ha kommit ur det. Något fint måste ha blivit kvar. Det är i alla fall vad jag tänker tro.

2007 stärkte mig som människa. Det skal jag tidigare gömt mig bakom var ett skal för den svage. Men jag tror att jag har växt. Jag hoppas att jag har lärt mig mer. Kanske jag vågar se människor i ögonen. Kanske vågar jag vara ärlig. Mot dem. Mot mig. Kanske vågar jag göra allt. Ett helt år av förvillning kanske just leder oss rätt. Det kanske är Vänersborgs regniga gator man behöver. Eller Paris pain au chocolat. Eller Argentinas dånande vattenfall. Jag bryr mig inte. Huvudsaken är att vi gör rätt. Och 2008 är här nu. Egentligen är inte idag något annorlunda från förra veckan, men det är ändå någonting som ligger och kämpar i bröstet på mig för att få komma ut. Det är ett nytt år, och trots att det bara är på papperet som det gör någon större skillnad så tänker jag att den där inbillade glädjen inuti mig få leva lite till. vem vet, den kanske gör mig glad?

Gott nytt år, mina vänner.

Sushi

Way out west 2007

Making Vänersborg pretty

i've got no plans and too much time

Vi lovade ju varandra att uppdatera våra bloggar relativt regelbundet. Jag har inte gjort det en enda gång. Så här kommer en för tillfället alldeles lagom redogörelse för hur Vänersborg ter sig för tillfället.

Jag har nog aldrig hatälskat någonting som jag hatälskar min stad. Jag vill gråta hela tiden. Ena sekunden för att det här är den jävligaste platsen på jorden; alla har rest och kopparn stänger 23:00, andra sekunden för att den alltid gestaltat trygghet för mig; jag går över skolgården och minns hur man stapplade på styltor och ivrigt hoppade hopprep hela rasterna bara för att dagen efter det göra samma sak igen. Men det här är inte jag längre. Det här är något som var jag och som jag relativt ofrivilligt växte ur. Det känns som ett skämt när jag cyklar ner till stan och går in på biblioteket, bara för att ha något att göra. Det känns patetiskt att dra ihop ett gäng och sitta och dricka den billigaste ölen på kopparn en vanlig skitonsdag. Det känns ovant att plötsligt faktiskt ha tid att lära känna sig själv. Vad klarar jag? Vad behöver jag? Och det känns helt totalt vrickad att hata och älska som jag gör. Jag hatar Vänersborg. Jag vågar inte hata Vänersborg. Jag vacklar mellan att våga acceptera att min tid här är över och att den här stan är som gjord för mig. Det är den inte. Det finns ingenting som jag verkligen älskar här längre. Förutom sådant jag kan ta med mig när jag flyttar.

Nu när jag äntligen (?) har tid att gå omkring och strosa i centrum, tid att lusläsa ttela (vid extrem uttråkning) och tid att tjuvlyssna på Vänersborgarnas "fikapånordfeldtssamtal" så har jag insett hur mycket skit som hela tiden anordnas här. Det är bara oktober men ändå har det varit närmare 100 marknader, trollhättedagarna, fridamäss, vänersborgsdagarna o allt vad det nu heter. Det här har jag aldrig lagt märke till förut. Då har man mer bara noterat att diverse jippo anordnas, och sedan haft fullt upp på annat håll. Det bisarra är att nu har jag faktiskt tid att gå till alla öltält, lyssna på alla liveband som är hitbjudna från Säffle och trängas med allmänt odrägliga Vänersborgare, men trots mitt tidsöverflöd så verkar det aldrig riktigt räcka till ovan nämnda aktiviteter. Så förstörd är jag inte. Än.

Biblioteket är en skattgömma däremot. Jag tror faktiskt inte att det alltid varit så här mycket på gång där förut. Nu är det småspelningar som är mer än bara värda att se om man har tid över. Sist spelade Papa Ray med hjälp av Pontus, Johan och Linnea, senare i höst ska någon spexig norrman spela, Baltazar White och Manne. Och Klingspor är inbjuden också och ska hålla något föredrag som jag fått Alex att lova att följa med på.

Vänersborg hankar sig fram på det lilla det har att erbjuda, vilket inte är mycket men i alla fall tillräckligt för de tre återstående månaderna jag ska pinas här. Tur att jag har Alex. Då har jag i alla fall någon som hatar med mig.

snart flyger vi iväg!