kvinnors ställning i samhället.
Många ungdomar blir idag faktiskt lite förvånade när de får höra på vilka svaga grunder kvinnor stämplas som mindre berättigade till ett liv jämställt med männens. I skolans värld omges könen fortfarande av någon sorts jämlikhet, som det dock går att hitta sprickor i, men dessa sprickor är små och redan sedan vi vacklade runt på tjocka små spädbarnsben så har vi lärt oss att könen uppehåller sig och ska bli behandlade på olika nivåer.Dock är skolan en ganska långt utpräglad jämlik sfär. Män (eller ska jag kalla dem killar?) får inte självklart högre betyg än tjejerna. De får (ännu?) inte heller högre studiebidrag och något som slagit över åt andra hållet är faktumet att fler föreläsningar hålls för enkom kvinnor, än på motsatt sätt (detta är ett stort problem i sig, som faktiskt bara ökar klyftan mellan könen.) Det stora snedsteget som har begåtts i fråga med ungdomarnas inställning till varandra är inte särbehandlingen i värdet av människan, utan den sneda synen på sysslorna. Kvinnor och män befinner sig, och förväntas befinna sig, i helt olika områden på den stora yta som egentligen är till allas förfogande. Trots att vi lever i ett fritt land, vi får säga och tänka vad vi vill, och trots att kvinnor teoretiskt sett blir uppskattade när de närmar sig det som idag snarast är männens bana, så är verkligen något helt annat. Man höjer på ögonbrynen åt en människa av kvinnligt kön som ropar könsord eller ställer omöjliga ultimatum. De kvinnor som ändå har modet, eller som uppfostrats utanför den vanliga mallen, utsätts för baktal och för sneda skratt. De stämplas som komiska figurer som faktiskt bara leker med tillvaron.
Men tillbaka till min fråga - hur kan långt kan vi vänta oss att komma när det gäller jämställdhet?
Idag är det (nästan) uteslutande kvinnor som är ansvariga på kvinnojourer och det är kvinnliga debattörer som lägger vikten vid jämställdhet mellan könen. Kan vi vänta oss att få se en förändring på det här? Eller är det verkligen en kvinnofråga som bara kvinnor ska kämpa för?
Det här skulle innebära att det bara är färgade människor som ska kämpa för de färgades rättigheter, det är bara handikappade människor som ska kämpa för handikappade och bara dementa som ska försvara de dementa.
Det låter absurt, eller hur?
Det enda som finns att göra är kanske för kvinnor att mer eller mindre lämna kvinnosaksfrågan lite åt sitt öde. Eller finns det något annat sätt på vilket vi kan förvandla problemet till inte bara en fråga för kvinnor, utan för alla som kämpar för jämlikhet?
Vi får väl bara hoppas då på att de människor som kämpar för de dementa och invandrargrupperna då äntligen ser hotet mot jämställdheten könen emellan och lägger ned all sin kraft på att åter föra den till ljuset. Kanske inser världens befolkning att man kan kämpa för flera underskattade grupper, och man inte måste koncentrera sig på bara en.
Vägen till lycka, är väl fortfarande kampen?
