Sushi

Way out west 2007

Making Vänersborg pretty

i've got no plans and too much time

Vi lovade ju varandra att uppdatera våra bloggar relativt regelbundet. Jag har inte gjort det en enda gång. Så här kommer en för tillfället alldeles lagom redogörelse för hur Vänersborg ter sig för tillfället.

Jag har nog aldrig hatälskat någonting som jag hatälskar min stad. Jag vill gråta hela tiden. Ena sekunden för att det här är den jävligaste platsen på jorden; alla har rest och kopparn stänger 23:00, andra sekunden för att den alltid gestaltat trygghet för mig; jag går över skolgården och minns hur man stapplade på styltor och ivrigt hoppade hopprep hela rasterna bara för att dagen efter det göra samma sak igen. Men det här är inte jag längre. Det här är något som var jag och som jag relativt ofrivilligt växte ur. Det känns som ett skämt när jag cyklar ner till stan och går in på biblioteket, bara för att ha något att göra. Det känns patetiskt att dra ihop ett gäng och sitta och dricka den billigaste ölen på kopparn en vanlig skitonsdag. Det känns ovant att plötsligt faktiskt ha tid att lära känna sig själv. Vad klarar jag? Vad behöver jag? Och det känns helt totalt vrickad att hata och älska som jag gör. Jag hatar Vänersborg. Jag vågar inte hata Vänersborg. Jag vacklar mellan att våga acceptera att min tid här är över och att den här stan är som gjord för mig. Det är den inte. Det finns ingenting som jag verkligen älskar här längre. Förutom sådant jag kan ta med mig när jag flyttar.

Nu när jag äntligen (?) har tid att gå omkring och strosa i centrum, tid att lusläsa ttela (vid extrem uttråkning) och tid att tjuvlyssna på Vänersborgarnas "fikapånordfeldtssamtal" så har jag insett hur mycket skit som hela tiden anordnas här. Det är bara oktober men ändå har det varit närmare 100 marknader, trollhättedagarna, fridamäss, vänersborgsdagarna o allt vad det nu heter. Det här har jag aldrig lagt märke till förut. Då har man mer bara noterat att diverse jippo anordnas, och sedan haft fullt upp på annat håll. Det bisarra är att nu har jag faktiskt tid att gå till alla öltält, lyssna på alla liveband som är hitbjudna från Säffle och trängas med allmänt odrägliga Vänersborgare, men trots mitt tidsöverflöd så verkar det aldrig riktigt räcka till ovan nämnda aktiviteter. Så förstörd är jag inte. Än.

Biblioteket är en skattgömma däremot. Jag tror faktiskt inte att det alltid varit så här mycket på gång där förut. Nu är det småspelningar som är mer än bara värda att se om man har tid över. Sist spelade Papa Ray med hjälp av Pontus, Johan och Linnea, senare i höst ska någon spexig norrman spela, Baltazar White och Manne. Och Klingspor är inbjuden också och ska hålla något föredrag som jag fått Alex att lova att följa med på.

Vänersborg hankar sig fram på det lilla det har att erbjuda, vilket inte är mycket men i alla fall tillräckligt för de tre återstående månaderna jag ska pinas här. Tur att jag har Alex. Då har jag i alla fall någon som hatar med mig.

snart flyger vi iväg!

Lat eller idiot?

Det finns idioter. Det kommer alltid finnas idioter. Männsikor som slår de svagare, våldtar och gör allt för att påskynda att världen förvandlas till en fruktansvärd plats.
Det finns så jävla mycket idioter.

Idioter som stänger ute vad som ringer i mina öron numera konstant. Varningssignalen som tjuter värre än tinnitus och varskor mig om att någonting är på väg att gå riktigt riktigt fel. Idioterna frågar "vadå?" De lata svarar "miljön".

Våra barn kommer rynka på näsorna åt oss. De kommer ställa oss mot väggen och frustrerat kräva svar på vad fan vi tänkte när vi ignorerade jordklotets reaktioner. Vi kan ju aldrig direkt påstå att vi inte förstod att det var så allvarligt, inte utan att sälla oss till den lilla skaran som faktiskt kan kallas idioter.

För det finns inte så många idioter som vi kan vilja tro. Det verkar kanske så när vi dagligen får höra om så sjukt fruktansvärda grejer som människor gör mot varandra, men sanningen är att de som begår brotten är i jämförelse med de som förfäras över dem, förvånande få. Synd kan man kanske tänka, för det är lättare att bara få kalla sig idiot och slippa allt ansvar. Men vi slipper inte undan så lätt. Vi får gå med skammen i kroppen och alla omkring vet att vi egentligen borde skärpa till oss och förändra, för är vi inte idioter så är vi lata, och det går aldrig att undkomma.

Jag köpte en bok här om dagen. Klimatsmart. Den är ganska liten, perfekt att ha med sig i väskan och perfekt att dra fram vid lämpligt tillfälle. På bussen. På lunchen. Eller bara när man har ett par minuter över. Utsidan är tilldragande. Blå, rosa, röd, gul, grön och orange. Och stora vackra bokstäver. Som en barnbok. Nästan. Innehållet gör dock förvånansvärt ont. Det räckte att jag läste förordet - jag drog häftigt efter andan som om jag fått en hård spark i magen. Varenda ord visste hur det skulle ställa sig för att slå hårt på den ömma punkten. Bröstet. Hjärtat. Sikta och ta sen i för fulla krafter och slå till. Men ändå kunde jag inte sluta läsa. Jag var fast. Kände hur ögonen vidgades och hur andhämtningen ökade. Ilskan och skammen växlade om vart annat.
Är jag idiot eller lat?

Jag kommer skaffa barn en dag. Det tror jag allt. Förhoppningsvis ett par. Jag tror också att om de kommer bli de minsta lika mig så kommer de ställa mig mot väggen så fort de kan förstå allvaret i situationen. De kommer fråga mig om jag är en idiot eller om jag bara är lat. Jag kommer önska att jag kan viska att jag är en idiot. Jag är bara en idiot, jag lovar. Men jag vet så förbannat väl att jag kommer att få känna skammen skölja igenom kroppen och att jag kommer få klämma fram det föraktansvärda ordet lat. Jag är en jävligt lat människa. Så lat att jag inte ens orkar förstå det jag läser. Jag orkar inte ens tolka att det är faktiskt inte alla andra som är problemet - det är jag. Jag, jag och åter igen jag. Och jag kommer inte ha ett enda bra svar på lager. Inte ett enda ord till mitt försvar. Hur jag har kunnat ta bilen till stan, till överby, till göteborg, när jag har vetat om att om bara trettio år, när jag är 49 år gammal, så kommer stackars människor svälta på grund av mina totalt onödiga bilutflykter? Och bara för att jag är så jävla lat. Så snuskigt lat.

Jag läser min nyinköpta bok. Sträckläser som om jag var en vecka ifrån ett stort nationellt prov i klimatkunskap. Jag förbannar mig själv för att jag inte har insett att jag sitter med miljontals människors liv i mina händer och jag bara kastar dem omkring mig som om de var små papperstussar, ett efter ett. Är det förlåtligt eller bara vidrigt?

Tyvärr, jag är ingen idiot. Jag är bara lat och för jävlig. Egoistisk och dum i huvudet. Men det är ingen ursäkt. Det är ingen ursäkt längre. Nu ska jag fan ge mina framtida barn en mamma att vara stolt över. Jag ska ge min pojkvän en flickvän med ett rent samvete. Jag ska ge mina vänner en vän som bryr sig om deras framtid. Jag ska ge Afrikas befolkning en medmänniska som försöker rädda deras liv. Men framför allt - Jag ska ge mig själv någonting att kämpa för.

En bättre värld. Något vackrare att vakna till. Hur gör du?